Värvet

av strambergare

Jag tycker väldigt mycket om Värvet, det är svårt att inte göra det. Det är rätt anspråkslöst, en ledare, en gäst, ett snack, en timme. Många ettor som summeras till en gemytlig helhet. Och nu har det gått 13 avsnitt och jag tänkte göra en (supersimpel) sammanställning av avsnitten, så att jag har koll på vad jag själv tycker och har tyckt. Jag kommer alltså återvända hit och ”rapportera” efter avsnitten.

Så.

001: Soran Ismail
– Hyffsat oinressant, Soran pratar om hur han vuxit upp i Knivsta och hamnat i Parlmantet. Ungefär. Men liksom Värvets ”storhet” är att även om det är (i mitt tycke) ointressant vad som sägs, är det ändå fint att lyssna på. Vidgar en på ett sätt att få lyssna på långa självrannsakande samtal. Att just det här snacket är ointressant hör väl till att Sorans karriär har varit väldigt enkel, inga direkta snedsteg, det har bara rullat på och blivit som det blivit. Alltså bra. Typ.

002:Kristoffer Appelqvist
– Här tar dock Värvet fart nått åt helvete. Appelqvist kommer dit med en agenda i samtalet, han vill berätta om sin syn på samhället blandat med hans egen historia. Och det blir bara så jävla bra och superintressant. Lysande avsnitt på alla sätt och vis.

003: Alexander Schulman
– Nä

004: David Batra
– Lider lite av samma grej som Soran-avsnittet, finns inget som biter eller skaver, det är bara ”mhm, jaha, sedär”. Trevligt, inte mycket mer.

005: Margret Atladottir
– Åh herregud vad jobbig den här intervjun är. Jag vet inte vad det är med henne som gör att mina ögon rullas bakåt i huvudet och munnen sitter och bara väser ur sig suckar. Men jag lyssnade igenom hela i hopp om att hitta något att hålla mig fast vid, det hände inte.

006: Magnus Betnér
– Kul att han varit en jonglör.

007: Lina Thomsgård
– Efter Appelqvist-avsnittet är det här min favorit. Deras samtal är verkligen fint och rörande, när Lina pratar om sin vän som dog och hur det har påverkat henne som människa är starkt. Den självrannsakande aspekten är också intakt här, man får höra hur Thomsgård upptäcker insikter om sig själv och det blir givande både för lyssnarna och för henne själv, tror jag. Väldigt bra och intressant gäst.

008:Filip Hammar
– Också väldigt bra! Faktiskt. Han är ju en mer spännande karaktär än vad man kan tro. Han ventilerar åsikter, berättar om sitt liv och sin familj, kärleken till USA, hur han blev journalist, hur han och Fredriks TV-karriär tog fart och så vidare. Bra samtal som täckte mycket.

009: Henrik Schyffert
– Jovars, jag tycker nog att det här också är rätt bra. När samtalet börjar handla om humor och hur man kan bryta ner den är det kul. Minns annars inte särskilt mycket av det, mina lurar lade av efter halva och jag kommer inte ihåg om jag lyssnade vidare.

010: Sara Bergmark Elfgren
– Det här är bra! Elfgren är tillrättalagd och ger nästan ett intryck av att vara lite rädd, men hon bryter mot det hela tiden under avsnittet. Står på sig och uttrycker känslor, det blir väldigt fint.

011: Sissela Benn
– Ett sånt där gemytligt avsnitt igen, en älskvärd person, men det sägs nog inte så mycket.

SPECIAL: Marc Maron
– Det här tyckte jag mycket om, mest för att jag delar Triumfs respekt (venne riktigt om det är ordet jag letar efter, men det får duga) för hans podcast WTF som är väldigt bra. Tycker mycket om hur trumpen han är stundtals och pratar skit om andra komiker. Kul avsnitt.

012: Peter Magnusson
– Oväntat bra faktiskt, tycker ju ändå att han är en väldigt ointressant humorpersonlighet, men han får sitta och prata om vad han gillar och inte gillar, ventilera lite åsikter. Då växer han ändå i mina ögon och det är fint med de som står på sig för det de gillar och inte ängsligt följa en ”elitström”. Om man gillar Morrhår och ärtor, då ska man få säga det lixom. Bra.

013: Fredrik Wikingsson
– Alltså jag vete fan, det kändes onödigt. Det känns på något sätt jättetaskigt att säga det, att minimera någon så hårt. Men Filip och Fredrik är ändå ett paket och det är paketet som är det intressanta, och det paketet har trots allt redan öppnats en gång plus att de har en egen podcast som jag följer, samt skrivit en hel bok om sin uppväxt, samt har dragit runt på en turné nyligen fylld av skildringar av minnen. Jag vet att jag bara utgår från mig själv här, att jag har varit med på resan och blablabla. Det kanske är intressant för andra, vad vet jag. Jag önskar dock att han valde att prata mer om Dylan, men det han hann säga tyckte jag var fint. När han ska säga att Dylan är cool och darrar till av att bara säga det är supergulligt. Så jädra osäker och påkommen på något sätt. Men mest anmärkningsvärt är att avsnittet var så himla fult klippt, varför? Ibland flera sekunders tystnad utan anledning, hackigt och kackigt. Nä, så vill vi inte ha det.

014: Jesper Rönndahl
– Hehe, jag älskar ju Jeppe. Han är så sorglös och snygg så det blir osexigt och plus det är han väldigt skojig också. När jag ändå är inne i allitterationsdjungeln lägger jag till Strukturerad också, det känns som att han lever i en enda stor mapp där hemma, trehundratusen flikar alla med omsorgsfullt handskrivna etiketter på. Tyckte också mycket om hans egen analys av vem han var i Hej Domstol!, alltså puckot man drev med, det var ju exakt där man lärde sig tycka om honom. Också sjukt roligt att han hatade de andra i programmet till en början. Hade gärna hört mer om Pang Prego-tiden, men så kan det va. Det får det pratas om i Kringlan-avsnittet som måste bli av. Det blev ett kul samtal tycker jag, trevlig. Också Triumf som intervjuare var väldigt rolig den här gången, det fanns några gånger där det osäkra, sliriga tonfallet fick mig att fnissa. Fnissandet är ett underskattat betyg.

015: Johanna Koljonen
– Det känns som ett bra och intressant avsnitt, Koljonen är ju just det, bra och intressant. Hon snackar Finland, finlandssvenskar, språk och så vidare. Tyvärr har jag somnat varje gång jag lyssnat på programmet, eftersom jag har fått nån slags dödsförkylning och är trött hela jädra tiden. Nu har jag väl lyssnat på den fem gånger och tror att jag lyckats pussla ihop alla bitar. Men ja, bra avsnitt! Gött när hon pratar om Oxford, om studietiden där. Kul slutanekdot om Löfven också. Gillar också den bakåtlutade Triumf som bara lyssnar och låter gästen sköta snacket, tycker bäst om de avsnitten.

016: Annika Lantz
– Åh vad bra, gu’ va jag älskar Annika Lantz märker jag. Har nog inte lyssnat på henne något särskilt alls sedan hennes P3-tid, vilket är synd, eftersom hon på något vis är så jäkla intressant. Så det här Värvetavsnittet var ju välbehövligt. Men fan, jag blir så jääävla provocerad varje gång någon säger att de har en lön över tretti papp och Triumf ba; …det var ju inte så fett. Så jäääävla provocerande det är så att det är sjukt. Vad i helvete lixom.

017: Simon Gärdenfors
– Simmelimme är alltid ett nöje att lyssna på. Han har så fin röst (lyssna bara på hur han uttalar ordet ”morfar”, man smälter ju!). Blev nog kär i den när han var bisittare åt Hanna Fahl på tisdagar, han brukade ha så bra teman med sig. Hawaiimusik är den jag minns bäst och som nog var bäst. I Värvet pratar han, föga förvånande, om sig själv och vad han har för sig, hur han klarar livet, hur han levt och lever livet. För mig var det inte många nyheter, eller alltså inte som jag har grabben under 1000%-ig lupp där jag vet allt, men en hel del av historierna har jag hört förr lixom. En av de roligaste anekdoterna var att han fick sitt ”artistnamn” Simon G redan på dagis. Och att Calle Thörn blev kallad för ”ukrainabarn” av sin mamma, det är lite för roligt.

018: Lotta Lundgren
– Usch, nu har jag kommit av mig med det här, minns inte riktigt vad det pratades om. Jo, lite om reklamkarriären, och dess bransch som fick sig en välbehövlig känga. Det finns ju faktiskt inget mer värdelöst jobb. Det jag minns mest är hur Lundgren pratar, hon har ett väldigt speciellt sätt att föra fram orden, nästan sensuellt, ibland låter hon förjävla smart, ibland låter hon lite dum, alltså på det där lite aningslösa planet. Men det är hon ju förstås inte, hon är helt med på alla noter. Bäst var när hon berättade om sina lärare, det var så himla fint. Tack för att du alltid sett så glad ut.

019: Per Naroskin
– Så himla otippat val av gäst, blev så jävla förvånad, men glad! Väldigt bra och intressant gäst. Tror Naroskin själv säger nån gång att man aldrig lärt känna mannen bakom rösten, men det får man göra nu. Och han verkar vara en jävla mysig jävel. Sitter på kammarn och läser läkarböcker, har en mottagning där kändispatienter kommer och vill ha råd och så var det så fint när han var så glad över att vara farsa.

020: Klas Åhlund
– Gu’ va lika röster de har. Klas å Kristoffer. Klas har väl lite mer utpräglad stockholmska, men annars låter de jäkligt lika. Rätt kul samtal, inte särskilt matnyttigt. Bra dock att Klas hjälpte till att ställa in micarna rätt, så himla roligt att Triumf haft micarna felvända. Undrar om det syntes i DN-reportaget där det var nån Värvet-bild? Hoppas. Dock pinsamt att Klas vägrar säga att Skrillex är en jävla sopa.

021: Kringlan Svensson
– Kringlan alltså. Jävla lustig prick. Väldigt fascinerande och oväntat att han skriver så jävla mycket. Pressa igenom fyra romaner om året är ju helt sjukt, även om det är 300 sidor piss, är det ändå imponerande att bara sätta sig och trycka igenom skiten. Bra avsnitt överlag också, kul att få ”lära känna” Kringlan lite mer. Även om han är rätt utelämnande i sin Crazy Town-podcast, som han har med Josefin Johansson, så säger han ju alltid allting under ett slags humorlager, vilket leder till att det är svårt att ta honom på allvar, såklart, men nu lät han väldigt välartad och trevlig. Dock, inte så jävla PK-vänster av dig att säga att man inte ska jämföra löner, där får du fan stila till dig Kringlan. Du ska ju trots allt ändå vara så röd att Lenin rodnar.

022: Petra Mede
– Hon är väldigt bra på att prata och hålla igång ett samtal. Annars är jag rätt ointresserad av hennes karriär eller vad man ska säga, eller OK, jag tycker faktiskt att hon var bäst på Roast på Berns, å andra sidan säger väl det inte särskilt mycket, ja ni fattar. Högklackat (som verkligen inte borde få en andra chans) är t ex värdelöst, men det är å andra sidan inte bara Medes fel. Men när hon har lett diverse galor så har hon väl inte varit något speciellt, det är å andra sidan inte hennes fel det heller, ty galor i sig är till 99,9% värdelösa. Det som slår mig återigen i alla dessa samtal är hur otroligt pengatörstiga alla dessa komiker är. Vad är grejen? När hon helt ogenerat säger att hon vill spara ihop till tjugo miljoner sitter jag ba och visar ögonvitorna. Hur ska hon få ihop det? Varför har hon (märker att jag pekar ut Mede som i hon väldigt hårt här, men jag menar SÅKLART generellt nu, twistar om till ‘hen’) ens en möjlighet till det? Hur kan hen få så jääävla mycket pengar för en kväll på ett företag? Det är ju sinnessjukt. Jag missunnar såklart inte folk att ha pengar, eller ens drömma om det, det är bara det att det känns så otroligt futtigt. Varför ska jag ödsla tid på att lyssna på människor vars enda drivkraft i livet tycks vara pengar på hög? Det är ju äckligt och fruktansvärt ointressant livsmål. Man tänker ju ändå att de är kreativa människor som vill uppnå nåt, men ba, nä, i’m in it for da money, great cash in da comedy bizniz. äh fuck off, börjar lessna på det här nu, tyvärr.

023: Henrik Rydström
– Vilket befriande avsnitt. Ingen pompös komiker, ba en intellektuell och intressant fotbollsspelare, tro’t eller ej!

024: Kakan Hermansson
– Oj, vilket oväntat mörkeravsnitt. Ärligare än såhär blir det knappast, vad man än kan tycka om Kakan.

025: Sigge Eklund
– Minns faktiskt ingenting av det här avsnittet, jag vet inte om det är mitt fel eller avsnittets. Har nog mer behållning av honom i Alex och Sigges podcast, som på något sjukt sätt etsat sig fast hos mig. Alex är fortfarande en av de mest koketta tråkdårarna som figurerar i Sveriges medielandskap, MEN, Sigge, vad underbar han är att lyssna på. Hans pseudopsykologiska analyser av allting är guld värt, speciellt när han går in och förklarar vilken mupp Alex är, det skänker mig glädje.

Äh, nu skiter jag i det här. Började mest för att jag gillar podcasten och tänkte att det var kul att samla ”tankar” kring avsnitten. Men det var ju inte kul eftersom jag inte fick några tankar värda att anteckna och de små textstyckena handlar mest om att jag stör mig på personerna som intervjuas. Alltså, jag tycker alltid att de är intressanta, men de allra flesta är så fruktansvärt uppblåsta. Vilket inte är särdeles förvånande, men blir tråkigt att behöva poängtera varje gång. I alla fall lyssna på Värvet, det är en skitbra podcast.

Annonser