Spiritualized – Sweet Heart Sweet Light

av strambergare

pallarintepallarintepallarinteherrescaryjesus

Lyssna på den här plattan, ända till slutet och absolut sista låten, har ni inte tid övers till en hel platta, tycker jag först och främst att ni bör byta liv, så får ni väl bara ta sista spåret då. För det är den låten som är större än livet självt och som får mig att börja grinlipgråta varje gång jag hör den. Inte för att gråta är en garanti för att det är bra konst, vilket man lätt kan tro ibland, men i det här fallet är det bättre än man någonsin vågat hoppats. Det är Spacemans bästa låt sedan Ladies and gentlemen…så bra är den. Mästerverksbra.

Det kommer ju inte ni tycka nu. Ni kommer tycka att jag överdriver. Ni kommer peka på mig och skratta; haha din fjant! Så lättlurad du är!

Men jag kan ta det. Faktiskt, jag tar’t. För mig är det här den största poplåten på år. Okej där kanske jag överdrev något, men det skiter jag i, låt mig ha översvallande kärleksrushybris en stund här. Jag kan ta’t.

Jag älskar skivan också, jag älskar Velvet Underground-referenserna, jag älskar att den är så brittisk (på det BRA sättet, inte nå jävla arctic fuckers här inte), jag älskar att den är så amerikansk, jag älskar att den sträcker sig mot höjder den absolut inte kan nå och på så sätt når dit. Det är förbluffande jävla vackert.

so long you pretty thing
save your little soul

Haha, det är så gulligt. Men gulligast av allt är i början av sista låten, när Jason Pierce duettar med sin dotter och när deras parti är slut så glitterfnissar hon. Då smälter jag tusen gånger om. Tusen gånger tusen. Och sen tar gospeln vid. Banjon är med, kören är där, stråkarna är där och de höjer och höjer och sen ba exploderar allt.

Jag DÖR.

Jag blir till fjorton.

Jag blir tamigfan till åtta och ser Michael Jackson dansa.

Så stort är det. Vem kunde ana att banjogospel gjort av en gammal knarkare, som tekniskt sett varit död två gånger, skulle få mig att bli helt bortdribblad i sinnet. För när jag hör den pallar jag inte med någonting annat. Jag försöker, det ser ni ju på den här texten. Den är ju skitdålig, som gjort i ett förbaskat rus, förbjud musik vill jag nästan gorma. Fast gör inte det för helvete.

So long you pretty thing ser jag som en uppföljare till VUs fantastiska pärla Rock’n’roll, en låt om att hitta en utväg i rockmusik. Rock’n’roll är historien om att hitta rock’n’rollen och So long you pretty thing är låten som riktar sig till de som ska hitta rock’n’rollen och för dem som vuxit upp och måste hitta en väg som de glömt bort. Vuxna är ju tråkiga lixom, det vet man ju. Att vara vuxen är inte rock’n’roll och att ha det som hobby? Haha, glöm å dröm, fuckface!

Usch, jag måste sova och sluta lyssna på den här förbannat vackra låten.

Annonser