Smålands mörker – Henrik Bromander

av strambergare

Holy crap fuck fan, det här var en jobbig jävla bok. Det kunde jag väl ha anat från första början lixom, har ju väntat ett tag nu, sen första gången jag hörde om den. När var det? 2009? 2010? I vevan där Roland Stolpskottet Poirier-Martinsson hotade Bromander med stryk, eftersom RSPM kan karate (eller hur det nu var, sjukt jävla roligt hursom), måste ha varit i den vevan jag först hörde att det skulle bli en historia om en homosexuell fascist från en håla i Sverige. Vem vill inte läsa den boken lixom?

Och så kom den, stor och tjock, fylld av ångest. Väldigt mycket ångest, jag mådde riktigt dåligt under de 620 sidorna. Tycker nästan första delen är värst, Eriks uppväxt, den som leder fram till hur det går för honom. Det skildras skitigt och jävligt och dessutom trovärdigt. En sån som jag som själv levde halvt om halvt som utböling i min lilla stad var igenkänningsfaktorn hög, även om jag, gudskelov, aldrig blev särskilt intresserad av våld som världsherraväldets ideologi. Sen har jag inte heller såna trubbelmakare till föräldrar, även om livet inte heller varit kärt mot dem, men, inte på det sättet som för Eriks föräldrar, nåväl.

Fan, det är ungefär det enda jag har i huvudet, fanfanfan och usch. Vill bara hoppa in i boken och babbla, häva upp en Stopp-skylt. Men det går ju inte. Jag vill inte gå in på större (eller mindre) detaljer i boken, tycker gott att man kan se trailern (!) för boken, den finns HÄR, den täcker det mesta man behöver förstå. Alltså, att det är en illa tecknad* historia på 600 sidor om hur pissigt livet kan vara.

Jag vet ärligt talat inte vad mer jag ska skriva, jag måste nog låta allt sjunka in mer. Pärm-till-pärmade ändå den jäveln idag och det är mycket mörker att bearbeta.

*ja alltså, Bromander är ingen vidare tecknare och det gör absolut ingenting, visst hade kanske varit lite mer coolers ifall den var SNYGGT tecknad, men den hattiga, kackiga stilen passar ändå som handen i handsken. Men jag kan ändå inte sluta tänka på hur ballt det hade varit ifall en tvättäkta illustratör gått in och gått loss. Det ska ju trots allt finnas en kontrast mellan den pågående historien och Eriks fansin, men det gör det ju inte, eftersom båda har samma ”fula” stil. Det är väl i den aspekten jag önskar att bågen var vackrare, men i ärlighetens namn skiter jag i det, bilderna fungerar perfekt till historien och det är det viktigaste för mig, i alla fall i såna här berättelser, hade det handlat om Batman hade jag nog lackat ur.

Annonser