Wuthering Heights (2012, Andrea Arnold)

av strambergare

Jag tyckte så himla mycket om den här filmen, men är ändå jävligt ambivalent. På ett tyngande sätt.

Wuthering Heights är en gammal brittisk bok om en pojke som tas om hand av en bondefamilj. Han döps till Heathcliff och har det jävligt tufft i det nya hemmet. Enda ljuspunkten i livet är dottern i familjen, Catherine alt. Cathy. De är kära i varandra, men det är komplext som fan eftersom de är typ syskon, Heathcliff är står lågt i klassrangen och så vidare. Cathy träffar på en nyinflyttad pojke från en högre klass, hon väljer honom och Heathcliff blir förbannad och drar iväg några år, kommer tillbaka och ska haffa Cathy.

Det är ju en ‘åh så romantisk’ historia. Klassiskt. Egentligen är min enda inkörsport till den här historien Kate Bushs fantastiska popklassiker med samma namn, annars vet jag mycket lite om ursprungsverket (men ska deffo läsa den). Men när jag hörde att Andrea Arnold (Fish Tank, dretbra movie) skulle göra en version då tänkte jag att det här kan nog bli fett.

Sen började det trilla in kritikerhajp, att det var en mörk och oförlåtande historia, brutal utav helvete.

Då började min hajpmetare surra på elva.

Sen såg jag den och, nä, det är ingen fullpottare, men väldigt bra ändå. Först och främst är det en fruktansvärt snygg film, fotot är rätt igenom snyggt och intressant, 4:3-formatet är läckert och efter att ha sett den här och The Artist vill jag se mer 4:3-film på stor duk, det är ju skitsnyggt.

Jag som inte har någon relation till originalverket tyckte att det fungerade ypperligt att Heathcliff var svart, tror många gnällrullader runt om i världen tycker att det suger. Hallå!! Ralph Fiennes är INTE svart!! kanske en upprörd 40-taggare utbrister, själv tänker jag att det är en jävla tur. Alltså att man inte upprepar sig, det är bra. Sen har jag läst att Heathcliff beskrivs som ”zigenare” i boken och då är det ju absolut mer passande att köra på en annan etnicitet än en vanlig inhemsk britt. Det belyser utanförskapet mycket mer, speciellt i ett kargt och pissigt England tidigt 1800-tal.

Mitt enda problem är, why oh why oh why visas det så mycket djurplågeri? Scenerna känns väldigt autentiska, alltså som att det som sker på skärmen är på riktigt, en get får en kniv inkörd i halsen, en hare får nacken knäckt, två hundar hängs i halsarna och gnyr. Om detta är verkliga bilder, alltså djur som dör framför ögonen på publiken och att hundarna får men av hängningarna, då borde någon, någonstans reagera. Det är fan inte okej någonstans att döda ”för konsten”. Det är sjukt vidrigt. Om allting är schysst utfört, så är det väl schysst, men annars finns det ett hat i mig. Det är det här som är det tyngande med filmen, att jag inte vet. Det stör mig, att jag inte vet om jag ska vara förbannad eller bara låta häpnas över scenerna. Har försökt googla upp det här, men utan resultat.

Annars, se filmen, fett bra film. Ocharmig och överjävlig på alla sätt och vis och det är gött. Det enda som suger (utöver djurplågeriet/dödandet) är att Mumford & Sons spelas i slutet, dock måste det vara deras bästa låt, fast det säger inte så mycket. De suger i alla fall.

FAST blir alltid lite, lite glad när jag hör talas om dem. För då tänker jag på Mark E. Smith och det här:

We were playing a festival in Dublin the other week. There was this other group like, warming up in the next sort of chalet, and they were terrible. I said ‘shut them cunts up’ and they were still warming up, so I threw a bottle at them. The bands said ‘that’s the Sons of Mumford’ or something, ‘they’re number five in charts!’ I just thought they were a load of retarded Irish folk singers.

En av de roligaste smädelser jag läst i hela mitt liv.

Annonser