Journey

av strambergare

Image

 

Nejnej, det är inte bandet Journey nu.
(för övrigt helt kefft att deras gamla dänga, kunnat bli en dänga i tiden, tyckte det var så fint att den var med i sopranos, men sen dök låthelsicket upp överallt, skitsamma)

Journey är ett spel till Playstation3. Det går bara att köpa genom deras digitala distributionstjänst. Ni kommer inte hitta det på Game eller Gamestop eller på Elgiganten eller på Media Markt eller var ni nu köper spel. BR Leksaker kanske fortfarande är poppis (i så fall ger jag er ett tips, köp på Internetbutiker)

I Journey är man en liten typ som ser ut som om Tove Jansson målat en arabisk filur, den här typen ska ge sig ut på en resa. Mycket mer än så behöver man inte veta, för det här spelet är precis som Robert Broberg brukar sjunga målet är ingenting, vägen är alalalalalalallt.

Okej men lite kanske är bra att veta ändå. I början av spelet vaknar man upp mitt ute i ett ökenlandskap, man kan inte göra någonting annat än att gå, så man börjar gå. Därefter lär man sig att flyga lite lätt, långt bort i horisonten ser man ett berg och man kan bara anta att det är dit man ska.

Enkelt uttryck; Journey är ett spel om att ta sig till ett berg.

Det blir även en allegori för att växa upp, må verka simpelt, men i spelet, gu’, det är så vackert, fantastiskt och underbart. Det är det finaste spel jag spelat på, hm, jag vet inte hur länge. sen VVVVVV kanske. Spelen är ungefär lika långa också, två timmar typ, något kortare, men det gör ändå att man kan spela om spelen hur många gånger som helst. Som bra skivor.

Okej, jag måste skriva också om varför det är så himla fantastiskt, hittills kan det inte ha låtit så spännande. I den här världen man kommit till, tilldelas man en slumpvist utvald vän genom någon form av onlinelösning. Tanken är att tillsammans ska man hjälpas åt att nå målet. ”Problemet” är att man inte kan prata med varandra. Det enda man kan göra är att stöta ut lite tjut och signalera var man är. Det blir ett duttigt språk med enskilda toner.

Spelet blir så otroligt olika ifall man får en vän eller inte, om man får en bra och samarbetsvillig vän, eller om man får en tråkig vän som springer iväg, eller en feg vän som kryper långt bakom en och vill att en själv ska avancera. Jag har spelat det sex gånger nu och varje gång har varit unik och om jag spelar det hundra gånger till kommer varje tillfälle vara unikt.

Ni fattar va?

Okej, för de som inte gillar spoilers alls, läs inte nästa stycke. Ni som inte bryr er, alternativt vet att ni inte kommer att spela spelet över huvud jävla taget kan också läsa, varför ni nu skulle vilja läsa det. Men ni som spelat det, ni kan ju läsa, kul att läsa andras upplevelser, tycker jag i alla fall.

Okej, nu kommer det.

Den hårdaste delen av resan, den i snön, när man håller på att förfrysa. Vad hemsk den delen är när man är själv. Allt är kallt och överjävligt, ingen vill vara med en, man får kämpa själv, fullkomligt utelämnad. Jag kände själv hur jag ville ge upp när jag såg hur min filur förfrös sin halsduk (eller vad det nu är). Tröstlöst är nog ordet jag söker. Men när man får en vän som vill spela med en, då är det det absolut finaste jag varit med om i ett spel. När man går sida vid sida och håller sams, kämpar, glöder, ska nå fram. När man bara går och går och håller sig borta från tygätarmonstren, när man pulsar och pulsar och till sist stupar, innan De Stora kommer och tittar på en och man får nytt liv.

HERREGUD, det är så vackert, blir nästan tårögd bara jag tänker på det. Jag har aldrig varit med om något liknande i ett spel. Ordlös vänskap, jag måste nog hitta en människa som inte pratar något språk som jag pratar och bestiga ett berg tillsammans med.

Hmm, om ni vet någon sådan, hör av er.

Annonser