The Artist

av strambergare

Ja, jag blev ju tvungen att se den här filmen. Premissen för den är ändå för bra för att jag inte skulle hänka iväg mig till biografen.

i)    Svartvitt foto
ii)   Stumfilm
iii)  4:3
iii) Rykten om en charmig hund i bärande roll

Sen det där att den vann ett gäng oscarstayetter gör att filmen kändes än mer kittlande. Inte för att oscarn är något jag egentligen bryr mig särdeles om, det är en tråkig gala (ja, jag har sett typ fem-sex stycken hela galor, typ tolv där jag pallar intronumret och sen däckat). Och sen delar de ut priser till vilken som var den blockbustern med störst gemensamma nämnare, det brukar liksom sällan vara XXXX års absolut bästa jävla film, utan ja, som jag beskrev ovan. Och jag är helt okej med det. Precis som att jag är okej med guldbaggegalan, även om den de facto suger mer än oscarn, fast i år har jag för mig att det delades ut priser till de som prisas skulle. Och oscarn har ju faktiskt prickat in ett par riktigt bra filmer de senaste tjugo åren ändå, typ; No Country for Old Men, American Beauty, Silence of the Lambs (skarvade lite med lammen, men…shh!).

Fast att priset den här gången skulle gå till en svartvit stumfilm kändes bara för jäkla stört.

Men jisses vad bra den var.

Ja, jag tyckte att den var fantastisk till och med. Bättre än alla de där jag räknade upp. Helt underbar var filmen, den spelade alla sina kort rätt och den gjorde det konsekvent filmen igenom. Det var så gediget gjort allting, alltifrån musikläggningen till historieberättande.

Nu sägs det att historien är en ren ripoff på Singin’ in the Rain, men den har jag inte sett sen jag var fem år, på riktigt alltså, så jag minns inte särskilt mycket av den. Historien om varför jag ville se den går såhär; Jag gillade TV oerhört mycket som barn, gör än, men då, på den tiden, satt jag gärna med en TV-tidning och närstuderade tablåerna. Det var ju så man fick reda på vad som gick på TV, vad som fanns, vilka filmer man kunde svepa överstrykningspennan över. Som barn var jag barnsligt förtjust i Jim Carrey, han gjorde roliga i miner i filmer som Dum och Dummare samt Ace Ventura, Ace-filmen innehöll även många djur, vilket ett barn tycker är kul. Så när en hallåa på SVT 2 (jag är rätt säker på att det var tvåan, det var den enda kanalen som gick att få in på vårt landställe och det var där jag hörde följande;) presenterade en film med att Gene Kelley var med, känd från Singin’ in the Rain bland annat hörde ju mitt lilla barnajag fel och trodde att karln menade Jim Carrey. Inte Gene Kelley. Jag plockade upp veckans TV-bilaga och såg att; jo se på fan, nästa vecka går den på Hallmark.

Jim Carrey var inte alls med och jag tyckte att filmen var jättetråkig.

Även fast jag gick in i en stepperiod då. Ville hemskt gärna lära mig att steppa, såg så fränt ut.

Men alla kidskompisarna tyckte att det var töntigt, så jag slog aldrig sak i den grejen. Jävla kidskompisar.

I alla fall, The Artist, jag vill nog inte skriva något om filmen egentligen. Faktiskt, det är bättre att bara se den och bli glad. Jädra rulle faktiskt.

Annonser