Sophia Knapp – Into The Waves

av strambergare

Image

Jahapp, bara för mig att plocka fram en gammal soft rock-samling á 10 CD-skivor Ginza reade ut på den tiden endast postorder fanns. Ja, det måste ju bli så när man faller pladask för en sån skiva som Sophia Knapp gjort. Tror aldrig att jag hört en softare skiva i mitt liv.

Den är så satans soft.

Det är liksom Fleetwood Mac i deras softaste stunder. Stevie Nicks upphöjt till tretusen. Det är mjukgörande medel till din akrylpiké. Softlan Ultra Maximum Intense.

Det är därför lite konstigt att de gjort ett så osoft omslag. Söta tjejen bara ligger där och ser ful ut med något generiskt klipp-å-klistra-bläfs i bakgrunden, på det snirklig typografi. Någon grafisk formgivare hade en slö dag på jobbet. Äh, släng ihop den här gamla skiten, blir säkert bra. Det är det fulaste och sämsta omslag jag sett på länge. Drag City brukar ändå hålla hög lägstanivå på sina grejer, kanske är för att de med Knapp utforskar ett nytt musikterritorium.

Eller fan vet jag.

Det är också soft att Bill Callahan är med. Han känns som en riktigt osoft snubbe, lite kall och hård sådär, gud jag älskar honom, men det känns som han är en sån typisk snubbe som sitter och stirrar på en om man säger fel saker. Som en kul grej bara.

Synd att han inte är med på fler spår, tycker att de kompletterar varandra på det där sättet som Isobel Campbell och Mark Lanegan aldrig gjorde. Å andra sidan vet jag inte om jag faktiskt vill det, det är nog bara någon form av dumt önsketänkande, är rätt osäker på om med Bill-medverkan skulle förhöja skivan.

Jag undrar bara varför i hela fridens värld jag gillar det här? Det är lixom så soft. Det är som Savage Garden med honungssocker på. Det är florsocker i röven. Ändå blir det inte sliskigt eller fult. Bara…soft.

Tänk om Sophia Knapp är första steget mot att bli en Lugna Favoriter-människa? Dags att ladda fickorna med cyanidkapslar snarast.

Annonser