Musik nonstop: Pet Sounds i våra hjärtan – Lennart Persson

av strambergare

Ja då var ju bokrean igång igen. Denna märkliga tillställning som sker varje år, det är ändå konstigt hur den gått från att rea ut förra säsongens böcker, till att handla om att trycka upp nya böcker för att, ehm, rea ut dem. Mycket märkligt, kommer aldrig förstå riktigt tror jag. Men visst går jag varje år och visst köper jag varje år.

I år var dock inget bra år, hittade bara två böcker. Den som döpt det här inlägget och Jan Stenmarks Storpack. Tänkte plocka upp Torgny Lindgrens boksamling (eller som man säger i branschen, romansvit, hah) Nåden har ingen lag, men jag gjorde inte det. Kanske gör det idag istället. Vi får se. Har ändå varit väldigt sugen på att läsaPölsan, bara för att ha läst den, det är ju en sjujädra titel på en bok i alla fall.

Hursomhaver, jag fastnade i soffan igår med boken om Pet Sounds. När jag först hörde talas om den lät det för konstigt. Nog för att jag vet att Pet Sounds har en rätt gedigen gammal fanskara, status och att affärsverksamheten ändå hållit på i trettio år måste ju betyda att det finns något att berätta.

Men en hel bok, det lät lite väl. Hade förstått en artikel i Sonic eller nått. Men eftersom Lennart Persson låg bakom boken fanns det så klart intresse. Lennart var så himla bra. Det var så himla sorgligt när han dog. Och i sista texten, av Jan Gradvall, skriver han precis som jag tänkte under bokens gång; så himla tråkigt att det här blev hans sista bok, han skulle kunna skriva den ultimata skivaffärsboken, som inte bara koncentrerar sig på Pet Sounds. *sorgesuck*

I alla fall fastnade jag helt och håller. Sträckläste tills den var slut. Hur i hel..tänkte jag när jag var klar, här har jag suttit på samma plats, kissnödig och jävlig, i tre timmar och haft världens läsnjutning för en musiknörd. Vilken tönt jag är. Men vilket fantastiskt tidsdokument den här boken är. Lennart är kanske lite, lite, lite väääääl i sina ständiga utläggningar om Pet Sounds-Stefans förträfflighet, men vafan, whatevs. Pet Sounds-Stefan är han boken kretsar kring, han som först knegade på lite skivaffärer på sjuttiotalet tills han och Britt Eklands brorsa startade sin egen butik som blev världens superhit.

Det är på något vis fruktansvärt kittlande att läsa om historier om gammal plast. Om den gången de importerade 1000 ex av Joy Divisions Closer och fick stå och sälja alla skivorna på gatan utanför, eftersom de inte fick in alla plattor i butiken. Min favorit är ändå när Pet Sounds-Stefan i ett uppgivet nerdrage, bryter sönder en skiva på mitten när att en kund haft mage att komma och begära tillbaka pengar för en skiva som Pet Sounds-Stefan tidigare sålt för underpris. Kunden skulle nog aldrig senare finna ett bättre exemplar än det.

Det är mycket fab i den historien, även om den är en skröna.

Annonser