Thåström – Beväpna dig med vingar

av strambergare

Vilken titel ändå, så jävla vacker. Behövs det ens sägas? Det är ju bara läsa den, låta tungan rulla på sista R:et, innan används knappt tungan, bara det är härligt; beväpna dig med vingar. Gosh, vad skönt det är att säga.

Men sen när låten premiärspelades i radio, jo jag satt och lyssnade på Micke Cederberg då (trots att han leder Sveriges Radios mest meningslösa program (efter Cirkus Kiev)), vilket sjujävla antiklimax det var då. Jag hade verkligen förväntat mig något smutsigt och sakralt, som bara skulle höja sig över skyarna för att sedan pusta ut, eller något, fan kan man förvänta sig egentligen, något stort i alla fall. Men det lät ju så jäävla trött.

Ba va inge mer?

Liksom, en del av varför jag förväntade mig något maffigt, vackert, klarsynt etc är ju den uppenbara passningen till den gamla Ebba Grön-dängan Beväpna er, men nu, istället för att peppra bly i nacken på kungen, skulle varje människa få vingar och snällt se på folk så de blev snälla. Eller nått annat barnboksfjantigt puttenutt som jag älskar.

Men sen bara malde låthelvetet på i fem minuter sen var det klart. Man kunde till och med höra Micke (varför kallar man sig själv för Micke? sktisamma) sucka lite när han ”av-ade” låten (nä, det gjorde han nog inte, ville bara fabricera lite för att förhöja min poäng ett par snäpp, classic skarvning).

Men så igår fick jag lyssna på plattan, helheten och ja här sitter jag och är salig. Till och med titellåten älskar jag, den är faktiskt inte alls så jävla platt, den bygger ju upp långsamt och snyggt och slänger in lite Gun Club i det hela. Återigen reviderar jag mina öron (och jag älskar det, men jag hade nog ändå kunnat förlika mig med tanken att säga fuck you pimme en endaste gång här i livet). Kan inte ens förstå varför jag tyckte så illa om den, trummorna är ju taktfasta, nästan snabba, pianoklinket distinkt, lite bakgrundsljud, en distad bas kommer in, Thåströms text reciteras snarare än sjungs, men det är ju inget problem, han har rösten för det, å mörkret kändes snällt och varmt mot min kropp.

Det där med mörkret, vad ska man säga om det? Skivan är mörk. Mörkare än mörk. Becksvart som bläckfisksbläck i ögonen under en simtur i Grekland under solens zenit.

Märklig jävla mening det där. Men ungefär så är det. Ungefär, som i att beskriva något någorlunda litterärt och konstigt.

En låt heter Dansbandssångaren.Det är roligt. En sådan titel kan te sig olika beroende på vem som är avsändaren. Det är ju rätt stor skillnad på Thåström och Thorleifs. Om Thorleifs gjorde en låt med samma titel skulle den antagligen vara en klämkäck bit om en go’ å gla’ kvartett som reser land och rike runt och har det rätt lattjo, men med ett pyttepytte vemod om att längta efter hemmet och, måhända, mamma.

Thåström gör exakt den där låten. Fast som en långsam knasterblues, istället för tjofaderittansaxofon. Och såklart skitigt utav helvete, här finns gamla sunkiga porrblaskor, suckandet över att alla hundratals mil man ska färdas, den dövande spriten. Man vill i såna stunder att Thåström alltid ska vara vykortsavsändaren.

På tal om vykort. Hans stil fortsätter vara vykortsliknande. Linjalsraka texter, det finns ingen plats att vara långa meningar, kanske bara en. Han har verkligen bemästrat den här formen, nån skulle säkert säga att det är tråkiga texter, för raka, utan att behöva tänka, jaha säger du det, informationen försvinner, banalt, apoetiska.

Jag tycker att det är oerhört poetiskt. Alla rader är så utmejslade, som ett stort jävla träd som blir en smörkniv. Bara en sån rad som”Som när Whitney sjunger Dolly”. Man (jag) förstår ju PRECIS vad han menar. Man (jag) läser in så himla mycket där, jag ser bilder av Houston (gud så sorgligt det är att du dött och att alla betedde sig som svin mot dig hela livet, jag hatar dem) hur stolt hon är, vilken röst hon har, hur hon formar sitt eget utifrån en befintlig ram och så vidare.

Men det här går egentligen bara att göra om man vet vem avsändaren här är, och det är Thåström (duh). Vet man ingenting, alltså zipnadazip, tror jag att han blir en väldigt tråkig farbror. Men med hela hans bagage av tidigare musik och personaframställning (punkare, röd rocker, industrikingkong, något strulkukig aura osv) så blir de här vykorten pusselbitar till vem han är och hur han blev den han blev. Det är så fruktansvärt privat ändå och när de lägger hans röst allra längst fram, högre än all musik, som det varit på de senaste plattorna, skapas en sjujävla magi som bara återfinns i spänningen i till exempel dagböcker eller riktigt uppriktiga intervjuer.

Men i de här sångerna, som musikaliskt bäddas i mörker, ja fyfan, jag blir lite tårögd faktiskt.

Samarkanda för övrigt, där lipade jag. När han utelämnar sina allra största, eller åtminstone viktigaste, kulturella uppvaknanden och likställer dem jämte sångens kärlek (det kan ju vara fiktion, men äsch, visst är det klart att sången är till amanda ooms). Det är en så sjukt vacker låt. Sjukt är det.

Nä, nu börjar jag bli trött i fingrarna, men jag kan ju sluta när jag vill.

Annonser