Döden & Co – Lukas Moodysson

av strambergare

Jag varnar på förhand, för det här kommer antagligen att bli ett dåligt inlägg. Kanske till och med onödigt.

Jag har ont i fingrarna, på riktigt, jag har kallt här inne och varje klicketiklack på tangentbordet hugger litegrann. Men så kan det vara. Jag läste den här boken förra veckan, typ. Jag orkade faktiskt inte läsa hela, jag läste 170 sidor ungefär, sen hoppade jag 100 och läste de sista sidorna.

Jag gillade den ändå, den var pratig, på ett monologvis, huvudpersonen i kamp med sig själv och en rakt stigande väg mot knäpphet.

Kändes länge som om det var jag själv som skrivit boken. Vissa tankar har jag dessutom tänkt och sagt. Det var helt sjukt. När han jämför kungen med ett omusikaliskt barn, precis samma tanke har jag och en vän suttit och skrattat fram en äta bröd och dricka öl-kväll. Att det är så oschysst att tvinga ett barn att spela fiol i hela sitt liv, trots att ungen är helt värdelös på det, så är det att se Knugen som auktoritetsperson. På pricken så sa vi, vi använde till och med fiol som exempel.

Annars, när jag hade läst de där 170 sidorna och jag var tvungen att lämna igen boken dagen efter (snabblån på bibblan ni vet), då fick det bli ett hopp för att se slutet. Och visst handlade det fortfarande om den döda farsan, orkidéer och självförakt. Det kändes bra, då hade jag inte missat något. Tror jag. Jag vet inte.

Jag lämnades ändå rätt tom efter boken. Den sa mig inte så mycket, som ett samtal med sig själv, när man bara vill avbryta och säga; men håll käften, jag vet redan det där, gå vidare. Det är därför jag inte tycker om att prata så mycket, tycker bättre om att lyssna, för då får jag höra sånt jag tidigare inte hört.

Typ så. Jag är en rätt dålig samtalsparter faktiskt, men är rätt duktig på att bolla vidare den andra att prata på. Bekräftar, reflekterar och sånt där, lirka fram orden ur den andra istället. Så kan jag sitta där och le och hålla käft. Som ett jävla fjån.

Annonser