Lana del Rey – Born to Die

av strambergare

Jag gör en låt-för-låt-skrivning på den här skivan.

1. Born to die – Snygga stråkar, söta trummor. Men hur i hela världen ska jag orka lyssna på femton låtar med den här sirapsrösten? Känns ju som en jättetråkig grej att inleda med, men jag blir ju uttråkad, det finns ingenting att fästa sig vid. Det är inte ens en smekning, den är…ingenting. Den är för lakonisk och då brukar jag ändå digga lakonisk sång. Och själva låten och kärnan, att man är född att dö, känns även den trist. Jag tror inte på henne när hon sjunger ”keep making me laugh”. Sen är den ju så otroligt upprepande. Men jag blir ändå väldigt glad att någon storbolagsproducent lagt ned tid på detaljer, istället för att skita ut platta Katy Perry-grejer.

2. Off to the races – Kokainhjärta, knasiga trummor, halvrap, lite Amy Winehouse. Jag vet inte alltså, jag bara vet inte, jag blir helt laleh av det här. Det är väl bara inte för mig. Det är väl det att det skiner igenom så starkt för mig att det är så otroligt medvetet och det känns så korkat att skriva så. Men om jag i stället skriver att det känns som att man prickar av marknadsundersökningsundersökningar av vad folk tycker är cool unt tuff för tillfället, så hamnar jag nog rätt nära vad jag känner för det här. Det här är musik för tumblr-kidsen. Jag är ingen tumblrunge. Uppenbarligen.

3. Blue jeans – Nu sjunger hon som att hon läser rätt upp å ner från ett papper igen. Uhhh. Trummorna låter tick tick tick, som världens sämsta moraklocka. De få sekunder hon lyckas pricka in rösten av dekadent knarkyngling som lättar på hjärtat, gör ju bara att det skär sig mot de minuter hon inte prickar det. Det adderar bara ytterligare till att känslan av att;

– Jag har en idé, vi kollar in den här listan och checkar av allt på den
– Men jag vet inte om det där är riktigt min grej och om jag kan palla av att klara av det
– Äh, vi har cash och dataprogram, det här kirrar vi
– ok!

4. Video games – Ja, jag har faktiskt inget att säga om den här låten. Den säger mig ingenting. Alltså den har ju såna där fina melankoliska drag som jag brukar lockas av. Men neeeej, det är för platt, för enkelt, för, för, för hmm, ja för, jag hittar inte ordet, för ängsligt? Nej, inte det. Stelt? Krystat? Onaturligt? Ansträngt? Typ nått åt det hållet.

5. Diet Mountain Dew – Hej Amerika! Home of the produktplacering! Jag tänker inte ens bemöda mig förklara varför det här suger! Hej då, Amerika!

6. National anthem – Jag får inte ihop de här bilderna. Ena sidan ska Lana vara sval dandy, på andra sidan cool r’n’b-brud. Jag får inte ihop det.

7. Dark Paradise – Finns det ingen utveckling? Kan jag få be om utveckling? Allt låter. lika. dant. he. la. tid n. Den som spanar in i min lägenhet just nu ser världens mest uttråkade människa och slänger sig förhoppningsvis på luren för att ringa 112. Borde sätta upp skylt, ”lyssnar på tråkig musik, jag håller därför inte på att fysiskt dö, bara lite, lite psykiskt.”.

8. Radio – STRÅK-SPRINGSTEEN NICE.

Nej, jag pallar inte mer, sorry. Det här är inte min kopp te alls, jag kommer inte förstå. Jag ställer mig där. Håller upp händerna och säger tyvärr. Det finns så mycket att säga om hennes person säkert, jag har inte läst en sjuttondel av det som folk grävt upp. Lite har jag ju, blir oundvikligen så när man sitter där och småläser musiksidor, tidningar, ja vad som helst. Tycker att hon dyker upp överallt, är i ropet. Måste jag basha henne bara för att hon är i ropet? Nä, inte därför. Att jag blev nyfiken för att hon är i ropet är sant, men att det är därför jag tycker att det är kasst? Nä, det är för lätt.

Det finns givetvis trehundratusen anledningar till varför det här inte går hem hos mig. Har räknat upp ett par. Annat är väl att jag inte tycker om personan, den är töntig. Lite sådär larvigt överklassromantisk, sprit- och knarkdekadent, men ändå en levande varelse med känslor. Astöntigt.

Nu har jag kanske missat målet helt. Men ja, sån är jag.

Annonser