Stockholm brinner (inte) igen – Martin Luuk

av strambergare

Hmm.

Jag har sett den här boken nämnas hit och dit rätt länge nu. Den har sin egen lilla kult nästan. Det refereras ofta till den, ungefär såhär: haha, det är precis som martin luuk säger i stockholm brinner!

Då har jag tänkt att; ja, så är det nog, det är nog precis som i stockholm brinner.

Men nu när jag läst Stockholm brinner (inte) igen så vete fan om allt är som i stockholm brinner. Tyckte den här 19 sidor långa romanen inte gav någonting. Det hade räckt med de tre första styckena, de tyckte jag om. Väldigt mycket faktiskt, jag har stor njutning i sinnet då. Jag sitter och skrockar lite förnöjt lixom. Hoho, såhär är det.

Men sen då. Sen är det sexton sidor upprepning och luft, eller ja, det är lögn. Kanske femton sidor. Slutet tyckte jag också om, blubb blubb blubb.

Annars tycker jag bara att temata går igen. Som en centrifug slussas samma tankar om och om igen. Blir tråkigt, hur kan en 19 sidor kort text bli tråkig. Kände mig snuvad. Tänker att alla som refererar bara läst de tre första styckena och andats ut och känt att här nöjer jag mig, nu ska jag för evigt bara tänka på det här, tjarå!

Den behändiga selektiva utrensningen.

Så brukar ju fungera allt som oftast. Nåväl, jag är inte arg eller ledsen eller ens besviken. Jag har ju väntat jättelänge med att läsa den här texten, just för att jag inte trott att den varit så väldans bra. Men nu var den ju rätt bra i alla fall. Luften i boken smakar ändå lite sött, det dyker ju upp stunder av rolighet och någon smart sak man tänkt men inte formulerat lika bra.

Annonser