Pangpangbröder

av strambergare

Tänkte först skriva om Riktiga män som gick på TV. Men den var så mjäkig och blek att det lixom inte fanns något att ta upp mer än det. En axelryckning. Så jag övergav den tanken och ägnade mig åt Pangpangbröder istället. Vilket nog var vettigare då jag blev väldigt förtjust.

De är ju förtjusande.

Brorsorna. Från söta barn till truliga ungdomar.

Jag gillade att den var ful.

Alltså så långt ifrån slick man kan komma. Fulheten gjorde det fint. Tänka sig? Tänk om kamerateamet bakom Kronjuvelerna kikat på undervattensscenen i den här filmen, då hade de släppt sin polerade skit. Gu’ så befriande det är.

Det som är spännande med filmen är att man bara sugs in i tio år. Okommenterat, man ba får 53 scener, sitt och kolla på det här. Den röda narrativtråden är klippt, byebye. Det är mysigt.

Grisdödarscenen kunde jag dock varit utan, fruktansvärt obehaglig. Inte så konstigt kanske, jag fick ju död rätt i ansiktet. Hehe, det kan du väl tåla? Ja jag har ju sett död förut framför mig, känt på död kropp, men att se själva dödandet, det är för makabert, tycker inte att det hör hemma i kultur, även om det är dokumentärt.

Eller jag vet inte vad jag tycker. Eftersom det är dokumentärt dog ju inte djuret för ”konstens skull” i alla fall, men ändå. Jag vill inte se djur ligga och ha dödsryckningar och blodet rinna ur huvudet på dem. Medvetandet sipprar ur, men kroppen skälver en sista gång. Jag har inget behov av det.

Men scenerna med Gustav och kajan, det var kanske det finaste skit jag sett. Där var all fulhet borta, bara fint, så jävla fint.

Och så kände jag lite avundsjuka, jag vill också ha en oflygbar kaja.

Jag blir i och för sig alltid avundsjuk när jag ser människor med tama fåglar. Jag vill också-känslan skriker i mig.

Jag tycker gott ni kan se filmen, den är trevlig.

Annonser