Kronjuvelerna

av strambergare

Jag har sett så mycket konstigt i mitt liv. Blir lätt så ju. I den tidiga puberteten gick jag och en polare igenom hela videouthyrarens utbud av skräckisar, däribland en hel del Troma-rullar. När man växer upp mestadels hemma hos mamma blir det mycket romantic comedy, en genre som ibland är mycket skum, när liksom Stockholmssyndrom-artade förhållanden är godtagbara och fina. Jag har sett Göta Kanal 2 tre gånger, det är den mest obegripliga film jag någonsin sett och för att hålla den förhållningen i liv har jag varit tvungen att göra fräschör i minnet. Och ja, den är lika jävla obegripligt kass varje gång. Jag har blivit lurad av äldre pojkar i skolan att titta på en tjej som blir knullad av en hund, något som icke är angenämt och något jag helst inte hade sett. Tror jag. Jag har sett mördade människor på TV. Bomber som dödat skolbarn och sjukhusmänniskor. Jag har sett fiktionella mord med ketchup. Jag har gjort filmer med fiktionella mord och ketchup. En lärdom var att vissa ljussättningar gör ketchupblodet grönt, där och då lärde jag mig hur viktigt det är med god ljussättning. Men den lärdomen har jag sällan användning för.

Jag har sett Benjamin Button, jag har sett The Big Fish. Och jag har tyckt direkt illa om dem båda. Det ligger ett oroligt och oäkta skimmer över de här historierna. Den där claschen mellan verkligt och overkligt som inte blir sömlös, utan bara väldigt fel och gör hela upplevelsen tråkig. Eftersom jag helt enkelt inte köper den. Det här är omöjligt, man, det här skulle aldrig kunna hända. Det är rätt knäppt ändå att så välrenommerade regissörer som har så mycket pengar inte kan lyckas bättre än vad man gjorde med Pippi Långstrump-filmerna på 70-talet. När Pippi lyfter Lilla Gubben köper man det ju. När Benjamin Button i nått jävla glorifierat pisskimmer åldras åt fel håll, så köper man det inte för det görs inte naturligt.

Eller det var nog ett dåligt exempel, men det är faktiskt rätt otroligt att en människa åldras åt fel håll.

Det är faktiskt inte det jag inte köper i filmen, för det skulle jag kunna göra och jag tror att jag faktiskt gör det. Det jag inte köper i filmer av Big Fish Button-sorten är de ständiga jävla dialogerna om LIVET och allt vad det är. I Forrest Gump sägs det dummaste jag någonsin hört, det tyckte jag redan som sjuåring: Life’s like a box of chocolate, you never know what you gonna get. Det är väl klart som faan att man vet, man får en jävla chokladbit. Annars tycker jag att den filmen fungerar riktigt bra när den ska leverera en ”otrolig, men sann (i den filmkontexten såklart), historia”. Den har ju fortfarande humor i sig, bland alla kylskåstankevärda citat. Vilket man inte kan säga om de nyss nämnda. Button försöker visserligen inte, den berättar sin otroliga historia på ett långsamt och mer dramatiskt vis. Vilket är en ambition jag uppskattar, men den var ändå ett platt fall då den var så jävla tråkig och ointressant. Big Fish var bara dålig rätt igenom, larvig, ful, töntig, och så vidare in i evigheten som är som ett smörpapper, evigheten prasslar.

Sverige har dock som tur är, och vad jag vet, förskonats från den här genren, som mestadels går ut på att karaktärer pratar direkt till publiken och inte till varandra. Gärna ska hela manuset kunna paketeras i en soft liten väloljad citatbok. Men nu på tävä går en upphackad och förlängd seriefilm, Kronjuvelerna, som är ett försök till att göra just en sån film. Och wowzadoodles vad den lyckas! Den har det där lyxiga låtsatsfotot, där allt ser ut som en airbrushad blogg.se-blogg, replikerna yttras gärna över karaktärernas huvuden för att nå publiken direkt, det händer keffa grejer, det är oklart när historien utspelar sig, man målar upp obetydliga saker som om de skulle vara världsomvälvande, det är mystiskt och så vidare.

Den lyckas till och med vara precis sådär pekoralkass som genren gärna tillåter filmerna att vara! Mina favoritscener där det blir riktigt illa, är när vi helt vipstjolaho befinner oss under vattnet och vi får se maneter och skit och en taskig voice over är pålagd. Roligast/sorgligast/konstigast är att en kille med downs syndrom får i den här voice over-världen en röst av en ”vanlig” pojke. Det är så jääääävla dåligt, fyfan.

Men sen då? Jag kan ba inte fatta vem den här filmen är gjord för. Det rätt så himla dåliga skådespeleriet för tankarna mer till en sommarlovsmorgonsproduktion för kids, men när det ändå är rätt många explicita scener där det visas bland annat; våldtäktsförsök, pojke blir skjuten i huvudet, nyfödd bäbis tappas i marmorgolv, en mamma och pappa sprängs, djur skjuts, barnmisshandel och så jävla vidare.

Fattar bara inte. Och sen att alla karaktärer har ”lustiga namn”. Typ Fernando Fernando, Johnson Petterson (nu heter de inte riktigt så, men ni fattar). Liksom, vem döper sina karaktärer till det om man vill nå ut med en vettig historia om livet och alla dess skavanker och glädjeämnen? HUR ska man ta det på allvar?

Sen pilsnerfilmsfaktorn. När i hela vida världens värld är det tänkt att den här ska utspela sig? Man blir liksom inte klok på det. I Napoleon Dynamite görs det roligt, där får man ändå vinkar om att de lever i nutiden, fast i ett samhälle fast förankrat i ett ostigt 80-tal. Här blandas stilar från äppelknyckarfyrtiotal till superclean nutidsvision, det inom loppet av, vadå, tio-femton år? Det är bara så himla skumt och konstigt och okommenterat. Just att de slänger in samtidsmarkörer titt som tätt också, Playboy, jävla foppatofflor, NHL och så vidare, visar ju bara att de vill att historien ska vara i vår värld. Aldrig hamnar vi i någon aning om att ”aha, vi kanske befinner oss i en parallell verklighet, fan va fett”, utan bara sitter och kliar oss i skallen. Vart är vi egentligen? Vad vill de här människorna mig? Är de ens människor? Fuck this shit I don’t even…

Men fan, den är underhållande. Fast på ett ofrivilligt sätt. Just att allt är så himla off gör den väldigt rolig att kolla på. Det väldigt hackiga skådespelet rätt igenom, replikskiften som ligger skådespelarna så dåligt i munnen att de gör sitt yttersta för att få till det, men det går inte, för att allt är så fel. Liksom när man garvar åt en liten kille som får ett anfall efter att ha sett pappa våldta mamma, då är det ju inte bra gjort.

Stor roll i detta har ju såklart musiken. Musiken, ahh, som alltid är de smörigaste stråkar. Man kan ge sig fan på att diregenten delade ut ister innan studiomikarna var färdigriggade. Det ger allting en äcklig känsla. Mamma ligger på sjukhus och förtvinar, STORA LÅNGSAMMA STRÅKAR. Inget ska skava här, det ska vara FINT FÖR FAN.

Gu’ va jag hatar såna filmmakare, så fega, tråkiga, trångsynta och dåliga. Därför deras filmer suger.

Vill ni se film som suger? Se Kronjuvelerna, sista delen går idag klockan nio på ettan. Världsapråmmis att ni kommer sitta och ta er för pannan MINST en gång!

Annonser