Johan Hedberg – Vårdbiträdesblues

av strambergare

Snoret sprutar och rethostan retar, det nya året har börjat och jag kunde egentligen inte bry mig mindre. Men jag måste ju, kommer utan tvivel skriva minst ett datum under året, och då kan jag ju inte skriva fel. Vill inte göra kalenderbitare besvikna.

I alla fall vaknade jag halv tre idag. Kände mig död, syster gick runt och försökte prata med mig. Jag kikade på henne men kunde inte greppa ett ord. Hon sa något om snö och jag försökte besvara det, men jag hostade bara, så svaga är stämbanden, så stark är hostan.

Jag har 38,8 graders feber idag. Det fastställdes av en termometer, det var fint att få ett nummer jag kunde förankra min sjukdom till. Det är inte så konstigt längre att jag har frossa. Att jag svettas som en idiot, men ändå fryser.

Lock för öronen har jag också. Det blir ju så när alla gångar i huvudet täpps igen, alltså näsan och halsen och allt vad det är. Är dålig på anatomi. Det har trots allt relevans att jag har försämrad hörsel idag, och att jag är fruktansvärt förkyld. För jag är på väg att skriva kärleksförklaring.

Eller, nej, det är jag inte. Bara säga ”heja! gu’ va kul! osv”. Blir lätt så när man hör såna här låtar: JOHAN HEDBERG – VÅRDBITRÄDESBLUES

Jag kommer alltid älska det här 00-talssoundet. Samplad indiepop på svenska, eller åtminstone från Sverige, eller från någon annan del av jorden, så länge det har soundet lixom.

Johan Hedberg var ju med på den tiden (geez, det var inte hundra år sen dude) med duon Suburban Kids With Biblical Names, säkert aptrötta på att få höra’t, men det är ett så jävla bra bandnamn. Rent a Wreck är ett typexempel på hur kul indievärlden var ett tag, nu är den bara trött och trist.

Därför blir jag alltid glad när såna här pärlor dyker upp, likadant kände jag över Jens Lekmans EP från i höstas. Men här låter Johan Hedberg nästan, precis, exakt som Parker Lewis istället. Som Parker Lewis lät på Rak som en pil. Arg, lack och rolig.

På hans sida kan man också läsa texten, som har många goda rader. Typ; en röd tsunami utan livboj. Eller; ensamheten värmer och du dunkar pop innan pöbeln är där. Arg, lack och rolig.

Det är ju superproggigt. Vilket är cool med mig, för då börjar söka i arkiven, lätt hänt, och lättast av det som kan hända är att jag börjar lyssna på Blå Tåget, mitt favvoproggband. Blir alltid så hypnotiserad av Torkel Rasmussons röst, den är så jävla märklig, tillika även kanske en av mina absoluta favoritröster från det här landet. Den är så mesig, hes, mjuk och har en skum power. Bara lyssna på Resan med honom som solokvist. Där kan man snacka om hypnotiserad.

Annonser