Sex and the City 2

av strambergare

Det är sällan jag brusar upp när jag ser film, jag kan sucka och känna ”amen vafan” lixom. Men aldrig att jag brusar upp och mer eller mindre skriker åt TVn.

Jag tappade räkningen av hur många gånger jag i falsett halvhögt för mig själv utbrast ”amen vafan är det här?!”.

Jag åkte buss hem till morsan, somnade på bussen och vaknade vimsig och pissnödig. Vacklar hem till henne i en halvtimme, ligger lapp på bordet att hon är ute och skapar konst och kommer hem sen. Jahapp tänker jag, pissar och hetsäter två ägg och en kexchoklad för att återfå någon slags balans i kroppen. Japp, bra föda, jag vet. Konstigt nog hjälpte det inte. Jag kände mig fortfarande superdåsig och beslutar mig för att glo på en movie. Går igenom mammas filmotek, inser att jag sett de flesta. Förutom en inplastad två för 99 kronorsfilm.

Den beryktade skitrullen Sex and the City 2.

Jag hade länge hållit mig borta från den, skitstormen den filmen fick utstå när den kom var enorm. Folk var så upprörda, hur i helvete kan sån här nykolonial helveteshistoria få visas på storskärm? Ojsan hoppsan tänkte jag, jag håller mig utanför det här. Tills den där dagen dårå.

Lixom, jag gillar ju SATC, serien är pysig på rätt sätt och filmen som kom efter var helt okej fanservice, inte så mycket mer. Såg den rätt okritiskt och ba flöt med, såklart den var larvig och överdriven ibland, men ändå helt okej. Jag hade trevligt med den filmen.

Men sen kom tvåan och alla hatade. Ja, alla. Till och med morsan, hon såg den på bio. Varför i helvete har hon köpt den här, tänkte jag. Hon kanske har fått den? Lånat? Ska ge bort? Fan vad ondskefull hon är om hon ska ge bort den. Skitsamma, jag rev upp plasten och stoppade i skivan. Slängde mig på fällen på golvet och virade in mig i en filt.

Jag minns inte riktigt exakt hur det började, tror det var Carrie som körde voiceover med New York-porr. Redan där börjar ju varningsklockor klämta kritiskt. Nog för att hela serien har handlat om exakt det där, men det fanns en annan känsla. Det luktade plast. Jag gjorde mitt bästa för att bortse från onda ord och dåsighet, men det stank verkligen.

Nåväl, sen blir det plötsligt bröllop. Det mest påkostade jävla bröllopet någonsin. De har levande svanar och Liza Minelli där. Finns två saker som stör mig här. Levande svanar är så jävla aggressiva djur, ha inte såna inomhus och absolut inte på bröllop. Och att Liza Minelli ställer upp på det här, gör hon det i verkliga livet också? Kan jag, om jag gifter mig, ringa in Liza och ba: tja liza, kan du komma och viga mig och min man och dansa röven av dig till en asdålig beyonce-låt? amen nice! bokar flyg dårå!

Aja, jag tänker väl att det blir bättre. Nu har de lekt i introt ett tag. MEN NEJ, frustrationen börjar öka ännu mer när nån jävla tjej börjar ösa på sina pissnormer och skuldkänslor om att alla brudar och brudgummar ska skaffa barn. ”Oh, so it’s just gonna be…you two?”.

Där och då ville jag kräkas på riktigt. Så fruktansvärt uselt, den som skrev den där linen borde avrättas och då händer det ändå mer skit i resten av filmen.

Oj, förlåt, jag gick till överdrift. Ni kan få skjuta mig också om ni vill.

Sen börjar Carrie oroa sig över att hon och MR BIG hamnat i slentrianpisset. OH NOES och hon beter sig som nån jävla idiot och man börjar hata henne. Och MR BIG också för att han är så usel.

Sen på nått jävla bananskal drar alla tanterna till Abu Dahbi.

OCH HÄR BÖRJAR DET VIDRIGASTE SOM HÄNT HELA FILMHISTORIEN.

Alltifrån produktplaceringar, till fördomsmaskineri á la Sverigedemokraterna, leverenandet av dåligt skrivna one-liners, fars (alltså vem bestämde att ”oj, vi ska nog ha lite fars-moment i filmen, det blir fab!”? skjut hen), illa vald musik, vriden verklighetsflykt, vidrig människosyn, ja tamigfan allt är ett enda haveri.

Två timmar och en kvart var filmen. Jag har aldrig tidigare känt mig förnedrad efter att ha sett en film. Tills där och då, jag bara låg och kved för mig själv ”det här hände just inte, nej, det är inte sant”. Jag var tvungen att ta en dusch. När mamma kom hem skällde jag ut henne. Jag förvandlades till en irrationell jävla dumstrut. Den här filmen är farlig och borde avlägsnas från planeten, allt som är ont här i världen är förpackat i den där filmen.

Jag fattar inte hur det gick till. Hur kan de där skådespelarna som ägnat så mycket tid till att porträttera de där rollerna, HELT OCH HÅLLET missa målet i allt de gör? Det finns inte ett uns kvar av den ”själ” som tidigare fanns. Allt är så off att det känns som att det är helt andra skådisar, men jag ser att det är dem, är det datagjort? Har någon animerat? Det skulle förklara en hel del. Hur kan de vara så usla?

HUR kan de tala rätt in i kameran: Oh look, they have PRINGLES in arabic *big smile*, utan att skämmas ihjäl sig? Hur kommer det sig att crewet inte bildat en harakiri-sekt och avlägsnat sig från jordelivet? Varför fortsätter jag skriva massa hatiskt blaj? Den irrationella loopen denna film skapar alltså, jag måste härifrån.

Annonser