Hanna Hirsch – Gå hem över himlen

av strambergare

Strax efter att jag skrivit ett inlägg om Vånna Inget där jag talade mig snyftig om Hanna Hirsch och bandets död, eller så snyftig var jag inte även om jag borde ha varit, så läste jag att de var på gång igen. Då började kroppen dunka lite snabbare än den borde, vafan, det var ju bara ett band som spelar musik, ska verkligen kroppen darra då? Tydligen. För jag blev så jävla glad. Det var ju sorgligt när jag fick höra att de slutat spela musik.

Tala Svart är en av de ballaste plattor jag hört. Drivet som vägrar hejda sig och sången som vägrar hejda sig och dessutom vågar vara poetisk på ett helt annat sätt än vad punk annars är. Att hitta Tala Svart kändes så viktigt för mig. Den fångade så mycket bra och paketerade det så vackert. Sen ba jahapp slut finito vafan.

Då börjar ju hjärnan forma tankar kring ”amen det är väl lika bra” ”de kommer ändå inte betyda lika mycket i framtiden” ”Hanna Hirsch var 2008, inte 2018”. Hjärnan är ett så odugligt instrument ibland, man vill ju bara in och peta där och säga håll käften ibland. Klart som fan Hanna Hirsch skulle kunna vara bästa bandet i stan 2018, klart de skulle betyda lika mycket då som nu och som förr.

Men en död måste man bara låta smälta och förlika sig med, den krassa sanningen man tampas alltför mycket med. När kroppen sprungit iväg finns bara kvarlevor och minnen och de måste man vårda på bästa sätt. Tänker ofta på de som dött, inte vad de gör nu, men vad de gjorde när de fanns och vad de betydde då och vad de betyder nu. Det kan bli rätt jobbigt och tråkigt i skallen då, men det känns ändå alltid lite bättre efteråt i alla fall.

Nu visade det sig ändå att inte Hanna Hirsch var död, de levde och hade spelat in ny musik. Ryktet om Hanna Hirschs död var uppenbarligen, äh jag skoja ba, skulle väl fan aldrig dra den jävla klyschan. Bäst av allt, de låter precis så jävla bra som de gjorde 2008 och betyder exakt lika jävla mycket. Dessa rader är det yttersta beviset för det:

En våg av ljus, en vägg av brus
en midsommar i höga hus
jag minns det nu
för allting händer en gång till

eller:

Skrot och skit och akustik
som Kassettmusik
nävarna i fickan
och du vet att du behöver dem

eller:

Dödslandet, alldeles
jag är inte här
drömmer de dör
jag vet inte varför
dödslandet förvandlar mig till sten

eller:

Om de väckte mig och sa att nu är det på riktigt
så skulle jag vända mig och somna om

eller:

Alla vill veta hur du mår
och dagar kommer, dagar går
och huvudet bultar år för år
men ingenting som du har sett är värt att minnas

eller:

En krans av blommor, löv för vinden blåser bort
jag vill bevara allt åt dig
jag vill försvara allt åt dig

Punkprosapoesi, det bara värmer i hela mig.

Och just det tycker jag är spännande. Varför ger ett tyskt bolag ut det här? Nog för att jag vet att svensk punk är oerhört älskat världen över. Minns på gamla goa DC++tiden då en japan på den knaggligaste jävla engelskan frågade hur det var att vara svensk då Shitlickers var det bästa han visste. Frasen: You do hate, cops? är starkt inpräntad i mig, så himla rolig fråga.

(för de som sitter och ser ut som frågetecken: Spräckta snutskallar är typ 45 sekunders hardcorelåt om just spräckta snutskallar. japanen undrade sonika om vi alla i sverige hatade snutar, jag svarade nä det gör vi inte, men auktoritärt våld är det överjävligaste vi vet, men nu, GUBBVARNING, nu för tiden kan man ju börja undra…allianshelvete)

Det enda jag inte gillar med skivan är längden, eller vafan så himla girigt sagt, men gud vad glad jag hade blivit om den vore längre och låtarna fler. Man kanske kan hoppas på fler släpp? Det här ger mig bara lite bensin i hopp om nästa fullträff, det är trist att jag är så himla albumberoende att jag inte riktigt kan njuta av de små verken. Och då inte små som i mindre värda, såklart.

Men sex låtar med Hanna Hirsch är ändå den bästa julklappen jag nånsin kunde få.

OK har en till punkhistoria jag vill skriva ner innan jag slutar. Den handlar mer om Black Flag och en riktig punkare. Vet ju inte om jag nånsin får skriva om punk igen och bör därför passa på.

Satt som vanligt och väntade på ett tåg, eller om det var en buss, jag satt på stationen i Uppsala i alla fall. Sitter bredvid en riktigt nitad och anarkistsprayad punkdude. Jag fibblar upp min iPhone för att byta låt, eller om jag började om från början, minns inte riktigt. Det var i alla fall Black Flag och deras platta Damaged jag lyssnade på. Tyckte att det var ett skojsigt sammanträffande att jag hade ett livs levande punksvin bredvid mig.

Det tyckte inte han. Han hajade till direkt när han såg omslaget flasha upp. Han tvekar en nanosekund, sen flyger han upp och tittar stint på mig och brister ut: DU ÄR FAN INTE PUNK. Och så valsade han iväg. Jag blev såklart lite paff. Inte direkt rädd, men lite förnärmad. Vafan, bara för att jag sitter i hemvirkad halsduk och duffeljacka borde jag väl få lyssna på Black Flag? Tyckte att punksnubben var lite väl inskränkt för att vara punksnubbe. Nu i efterhand är det typ bland det roligaste som hänt mig. Att jag genom ett musikval fick en människa att omvärdera hela sitt lilla liv på en nanosekund.

Annonser