The Roots – Undun

av strambergare

Vilken vattendelare den här gruppen är ändå. Vid varje släpp hör man antingen:

i) WOW I LUV ‘EM
ii) mhm, nu har den där gruppen som gjorde en asbra förstaskiva släppt nytt skit för HUNDRADE GÅNGEN

Hata och älska. Hellström eller Helvete.

Jag tillhör givetvis LUV ‘EM-gruppen, efter Dylan är det Roots jag har flest plattor av. Det slog mig häromdan faktiskt, hade jag tänkt en stund hade jag nog svarat Bear Quartet eller Sonic Youth, men det visade sig vara Roots och det är jag såklart nöjd över.

Och nu så har de släppt sitt första temaalbum, något som inte direkt är vanligt i hiphop-genren, kan typ bara komma på två, Prince Pauls vad nu den hette och Kanye Wests senaste (får väl ändå räknas som tema/koncept?). Roots gör en platta om en snubbe som dör och så får vi höra ett gäng låtar om hans liv. I kronologisk baklängesordning, det börjar alltså med dödstjutet, entonig signal från sjukan och slutar med stråkar signerade Sufjan Stevens.

Det låter ju helknäppt, men det blir mest bara fint. Riktigt fint, gud vad bra det låter. Det är sällan hiphop tillåts vara melankolisk, den brukar ju vara hård, snyftig eller larger than life lixom. Men här är det stråkar och grejer, jag tycker att det är riktigt läckert. Även om jag också kan sakna att de övergav jazzen, men precis som banden jag nämnde tidigare, BQ och SY, så provar de ju vingarna hela tiden och testar nytt. Och jag vill ofta att mina ”favvisar” ska göra det. Visa varför de är grymma musiker och göra sånt som faller dem in. Typ göra konceptalbum.

Det bästa är ju när det blir bra också eller åtminstone intressant.

Utveckling av intressnat; man provar en idé, man behöver inte fullborda den. Man bjuds alltså som lyssnare in i ett bands jakt på att uppnå något, snarare än att de faktiskt uppnår dit de vill komma. Man får höra jakten och jakten kan vara nog så intressant, även om den inte blir den där fulländade fullträffen. Och det är jag ju helt okej med.

Som på den här skivan, när de avslutar med fyra spår av ”klassiskt snitt”, piano, stråkar och hela faderullan. Och på tredje spåret är ?uestlove med och bankar djävulen ur trumsetet. Det är ju ascoolt. Kanske inte det bästa eller mest spännande stycket musik jag hört här i livet, men ändå ballt.

Annonser