Saint Etienne och deras hundra favoritlåtar

av strambergare

Utöver att glo på Homeland (BRA avsnitt) så har jag lyssnat på Saint Etiennes 100 favvolåtar idag.

Nån snubbe har samlat 92 av de hundra låtarna på Spotify.

Tycker om listan! Kanske för nostalgisk och tillbakablickande, men det är väl poängen. Så man får se varifrån bandet kommer, inte vilka låtar de tycker är fräsigast för tillfället. Det finns några riktigt bra låtval här alltså. Som valet av The Fall-låt tycker jag är grymt. En annan hade nog slentriandrämt till med How I Wrote Elastic Man eller Totally Wired eller Barmy, det vore i och för sig representativt för mig, jag som är så jävla cheesy. Men när Saint Etienne väljer Slates, Slags, Etc. så känns det genomtänkt på ett annat plan. Som att de verkligen granskat alla deras låtar, som antagligen är oräkneliga till antalet, och kommit fram till att ”ja, det är den här låten som är mest oss”. Det är precis så listor ska vara. De ska visa vem som gjort listan och visa upp artisterna i sina bästa dager.

Gillade också valet av Beach Boys-låt, den låter precis sådär popdrömmande som Saint Etienne själv kan vara. Och sen mitt bland allt dyker Ol Dirty Bastard upp, och man ba, ja, klart som fan ODB ska vara med. Även om jag hade dragit till med någon av hans sololåtar alternativt nån Wu-Tang-grej, typ Wu-Tang: 7th Chamber, han är så jävla cool i den låten, eller egna Shimmy Shimmy Ya. Ja, fast det är ju bara jag som sagt.

Och My Bloody Valentine, att välja Soon, det är fan oväntat. Har hört en del folk som tycker att den låten är det svagaste med Loveless, det tycker jag är muppigt och hugger till direkt. Den är ju asfet och rundar av perfekt, samtidigt som den ringar in skivan på samma gång, jag måste lyssna IGEN.

Och man kan väl kanske aldrig säga, äh de valde FEL The Impressions-låt, det går ju inte, men i dessa Oddisee-dagar vill man ju drämma till med The Girl I Find. Eller hur? Eller är det att ljuga för sig själv? Jaja.

Fast fan, så himla bra lista alltså. The Lovin’ Spoonfull fick vara med. Jag var lite kär i John Sebastian som liten. Mycket tack vare hans namn, men också på grund av hur han kom in i mitt liv. Genom en felbeställning från Ginza. På den tiden man fyllde i en talong man fick i Ginza-katalogen och skickade in. Man bläddrade i timmar efter plattor man ville ha och så skrev man upp något nummer och skickade iväg och ett par veckor senare landade det nya plattor hemma hos en. Och via en felbeställning en gång fick jag en Lovin Spoonfull-samling istället för min Marvin Gaye What’s Going On. Det tyckte jag sög naturligtvis, men jag kunde ju lika gärna lyssna på skivan, för en åttaåring kändes det väl asjobbigt att börja reklamera produkter och jag pallade inte be pappa. Och så drar de igång Do You Believe in Magic?, Daydream, Summer in the City, You Didn’t Have to be so Nice och så vidare. Där och då dog jag popdöden och har suttit fast där sedan dess.

Annonser