Jag är ditt fan in i döden – Coco Moodysson

av strambergare

Den här lilla boken handlar om Coco och hennes superfascination för The Cure. Hon är helt besatt av allt som har med Robert Smith att göra, hon kan alla texter, födelsedagar, vad Smith åt till middag 1984 den 15e april kl 19:28, på’t ungefär.

Det som känns insnöat för redan Cure-frälsta blir istället till en smått obehaglig (och ROLIG) historia om hur sjutton i helsicke knasiga vi människor är. Hur vi samlar ihop information i våra små huvven och gör de till större än vad de egentligen är. Och sedan når någon form av insikt av det här beteendet man skaffat sig och för att på något sätt bearbeta det sätta det i ett ljus.

Här i ett ljus av små halvkackigt tecknade seriegubbar, alltså jag älskar ju halvkackigt så tro inget annat, som ska på The Cure-konsert. Huvudpersonen ska gå och se sin första konsert någonsin med bandet hon så länge avgudat. När en annan tänker att vafan, Cure är la föredettingar, blir alla dessa fans helt till sig, de kommer dit utsminkade som sångaren (inte helt otippat i och för sig) diggar med och sjunger varenda rad. Såna hardcorefans, fastän Smith blivit tjock och ser rätt så himla knäpp ut nuförtin.

Vad som väcker obehag i historien är de deadpan-levererade serierutorna där textbubblan kan lyda: Du kör en svart Isuzu Trooper årsmodell 2000. Du är mycket intresserad av astronomi.

De här rutorna blandas in mellan historien om konserten där ett gäng The Cure-fans från hela världen samlas innan för att snickesnacka lite och skryta om hur nära de varit Robert. De är väl inte jätteobehagliga, men väcker ändå känslor av påkommenhet. Hur knäpp man själv är som sitter inne på så mycket skitinformation. Fast det är ju inte så jättekonstigt, man behöver ju sin beskärda del av populärkunskap och kunna sina ”kändisar” om man ska kunna överleva valfritt frågesportsprogram/spel nowadays.

Jag hade faktiskt inga högre förhoppningar på boken. Vet inte varför. Kanske hade å göra med The Cure. Alltid tyckt att de är ett helt okej band, inte mycket mer lixom. Det har väl varit det som är avskräckande. Känslan av uteslutande, men den finner sig aldrig en sekund i boken. Vilket såklart är väldigt snyggt. Och att den är så rå, rolig och igenkännande. Underbar liten bok, att den är så kort är bara ett plus i min bok.

NO PUN.

Annonser