Hans Appelqvist – Sjunga slutet nu

av strambergare

Först tänkte jag skriva om The Roots nya Undun, men sen ba, äh, jag skriver om Hans istället. Han är ju sjukt bra han med, så kan jag skriva om The Roots sen. Då kommer jag nog dissa svenska musikjournalister igen. Ber inte om ursäkt på förhand!

Hasse alltså, nu är han här igen och bjussar på en ny sfär av grejer han har hittat på och bestämt att det här är en berättelse. Genom fragment hänne och dänne, frijazz, djurljud, mässingsblås och knasiga instrument från fjärran östern, har han gjort nån slags saga om, ja, jag vet faktiskt inte, en skog och några som bor i skogen?

Kanske ett svar på Klungans Ingen bor i skogen? Nä, skoja ba.

Nej, jag vet faktiskt inte vad den handlar om. Men satans fin är den. Man bara sitter där och lallar med och har det myspysigt, även fast den är mörk som fan. En låt heter Sperma lixom, det tycker jag är knasigt, skulle vilja veta varför. Kanske för jag veta det när filmen kommer. Hoppas. Ja, för det ska ju vara en film det här också. Det här är ba soundtracket, sen kommer filmen. Och om jag vågar tro, så tror jag att den kommer bli asgrym.

I trailern ser vi en liten flygande valnöt som pratar engelska sova på en vetemjölshög. Hur kan man inte smälta för sånt? Han passar helt klart in i Hasses värld, tänker på Naima-fågeln, den är lite liknande på något sätt. Knäpp datakultur fast förankrad i vanlig natur.

Men igen, att en låt heter Sperma, det är lite för konstigt. Jag kan inte smälta det.

Men mina favvisar är när Hans sjunger. Han sjunger ju så gulligt. Den här meningen, hör ba: Hur kunde jag glömma en insikt så självklar som skönhet?

Hur mycket hjärtsmälta är inte det? Älskar sånt där, när det levererar rakt, enkelt, rätt på ba. Sen älskar jag den låten, I ett fall, när fallet kommer. Jag gick bort idag och på med skrän och rock’n’roll, hårdare än metal, hårdare än allt James Hetfield står för.

Annars tycker jag att det är skönt att det inte är så många hoppa-till-grejer på den här skivan. På Sifantin och mörkret så är det ju en låt med en som gallskriker för sitt liv. Blir alltid rätt så nedrans rädd där, för han är ju så mjuk innan, så man höjer lite extra på stereon, och sen blir man rädd och hoppar upp.

Det är ju coolt såklart, men det ska ändå tilläggas att jag uppskattar att skivan håller sig på en behaglig, om än otäck, nivå rätt igenom. Eller otäck är väl fel, men ibland blir det lite läbbigt. Typ Djurens mörkermening och sånt, huvva, då blir jag skraj.

Annonser