The Fall – Ersatz GB

av strambergare

Tjugonio plattor har det blivit. Det är en hel del, en hel del är nästan en underdrift. Att backtracka tjugoåtta plattor inför bedömning, det är såklart jobbigt, men kanske de senare, den innan, de första, eller någonting i alla fall? Att vara historielös när man recenserar, det är ju nästintill hånfullt mot verket.

Ameeen, man kan väl bedöma ett verk som ett verk som ett verk? Helt självständigt utifrån det enskilda verkets existens?

Tjaaa, klart man kan det, om man vill. Men jag ser verkligen inte poängen i det, om det nu inte görs som en stilistik grej, som en undersökning. Låta tolv trettonåringar lyssna på Born to run för första gången och låta dem bedöma den, eller nått. Men att arbeta som musikjournalist, ta betalt för det, ha det som yrke helt enkelt. Att då bara slänga ur sig sånt här:

I England är Mark E Smith så nära adlad man kan bli. Hans trogna deadheads följer slaviskt hans enformiga atonala harvande och svårbegripliga men säkert omstörtande poesimässande även på studioalbum nummer 29. I resten av världen skakar vi mest på huvudet åt att någon orkar bry sig. (Hela Nöjesguidens recension, vicke’ skit)

Mark E Smith lär ha sagt att om det så bara är han och din mormor på bongotrummor så är det fortfarande The Fall. Efter 35 år av medlemsbyten i samma takt som andra byter kalsonger är det förstås svårt att säga emot den grinige gamle postpunksångaren. Nuvarande startfält börjar efter tre skivor kännas relativt etablerad men lyckas sällan enas om ett fungerande sound. Tjugonionde studioalbumet ”Ersatz G B” raglar mellan rännstensrockabilly och malande metalriff samtidigt som Smith spyr ut sin avsky för bandet Snow Patrol och gurglar ur sig andra obegripligheter. Popskimrande ”Happi song” avviker med keyboardisten Eleni Poulou på sång medan ”Laptop dog” ihåligt bankar fram den primitiva arketypen av The Fall. (Hela DNs recension, är verkligen så historielöst och förståelsevägran, simpelt, löjligt)

Ja, jag tycker det är beklämmande att musik inte tas seriöst, speciellt inte av såna som har det som yrke. Ja, jag fattar att det är utrymmesbrist, men är det här verkligen allt man har att säga? Rabbla lite skitinfo man hittar på wikipedia, istället för att problematisera vad det är man tycker är dåligt.

När jag läser ”rännstensrockabilly” och ”malande metalriff samtidigt som Smith spyr ur sin avsky för bandet Snow Patrol”, så tycker jag givetvis att det låter fantastiskt, jag blir sugen. Och det är ju visserligen bra, då visar recensenten upp vad som händer i albumet och det är upp för tolkning till vad läsaren själv tycker.

Men ändå, det är så jääävla slött.

Tänker inte direkt kommentera Patrik Forshages Nöjesguidens recension. Den är för ointressant, kort och asdålig, ba sopa under mattan. Ovärdigt helt enkelt.

Däremot, Pitchfork idag då, 2.2 langade de fram. Betyg åsido, de har ju ändå utrymmet att förklara sig och berätta. Gör de det? Ja, typ, lite i alla fall. Även om jag inte tycker att det är en jättebra recension, men rätt bra helt klart. Han argumenterar för vad han tycker och känner, redogör albumet och åtminstone ger sken av att ha koll på The Fall. Det tycker jag är bra. Även fast han är lite larvig ibland, tycker det är fånigt att i en recension skriva WTF till exempel (vilket ter sig märkligt om man läser min blogg, heh, men det är ju en blogg lixom, skyller på det).

Jag håller ju givetvis inte med honom, jag tycker skivan är tuff. Sämre än förra plattan, men ändå bättre än mycket som släppts i år. Och Mark E. Smith kommer alltid vara en spännande karaktär. Allt behöver inte vara bra eller dåligt, men bör tas på ett värdigt sätt.

Annonser