2 steg från Håkan

av strambergare

Men hörrnini, visst har vi väl lite problem med den här filmen? Visst har vi det?

För alltså, den är helt okej, men kunde gjorts så mycket bättre. En grej hade till exempel varit att klippa bort tio minuter av innehållslösa bilder av folk, byggnader, ljus i ofokus som fladdrar förbi ett bilfönster.

För gudars vad tröttsamt det blev efter ett tag. Det blev en så uppenbar formel. Konsert, Håkan alt. tjejen säger något, åka bil, konsert, upprepa gånger tre, slut.

Och vad de väljer att visa upp, det är ju sånt som Håkan har sagt i intervjuer gånger tio. Varför har de inte försökt fånga något nytt? Att det kändes som en ren befrielse och uppenbarelse att se Håkan och Björn Olsson spela STIGA-hocke, är väl rätt talande. Ur sitt sammanhang hade det ju varit något otroligt tråkigt att titta på. Om man inte närvarade på plats då, såklart.

Andra uppenbara grejer som görs fel: SLOW JÄVLA MOTION, är det Zack Snyders indiebrorsor som suttit och lekt i klipprummet eller?

och att namnet på filmen är så fruktansvärt fult. Ingen kan tyckt att det var en bra idé. Ingen. Det är en omöjlighet. Lika mycket som om filmen kommit för sex år sedan och den hade hetat Kolik-Håkans bekännelser. Det är lika korkat och fantasilöst. Om man hoppas på att sälja in filmen till fler för att den anspelar på något annat, ja då är de la rätt så himlans fel ute, eftersom Håkans fanbase är rätt så himlans gigantisk.

Men filmen har ju sina stunder, något annat vore att ljuga. Jag satt och pös och mös hela tiden, även om det kom lite rivsår ibland som man suckade åt. Det var ingen fantastisk dokumentär av det slaget man blivit bortskämda med när det kommer till svenska musikdokus, tänker på Broder Daniels och Olle Ljungströms porträtt, båda värda all kärlek. Där har de verkligen lyckats fånga något.

Här fångar man bara halva vägen. Man fångar halva tjejens (förlåt att jag inte minns ditt namn!) strå och halva Håkans. Aldrig hela. Fummelpellar.

Bäst av allt är faktiskt samtalen med Björn Olsson, när de bara snickesnackar. Då får man den där inblicken i skapandet och människorna bakom musiken. Och när tjejens morfar ligger och berättar om att han sparar urklipp i tidningar och skickar till henne. Då smälter man ju. Björns lilla rultunge är ju också redan en superstar. När de repar Shelley också grymt. Mer sådant, mindre jox och larv och sånt som känns som om det hade varit iscensatt av Elle Interiör, ”amen gu’ va fint perfekta färger lixom” ”men det är ju sjukt intetsägande detta?” ”äh lägg av DET ÄR FINT”.

ehhhh

ja jo, halvt om halvt bra, halvt om halvt kass.

Annonser