Zomby – Dedication/Nothing

av strambergare

RIP TV-eken.

Tänkte ba försöka skriva några rader om Zomby.

Jag älskar Zombys muzak. Men gu’ vet vad jag ska skriva om den. Ska jag skriva något förvirrat om regn? Höstpromenader? Sena sommarnätter och hur förbaskat träffande det var första gången jag slog på Dedication och Witch Hunt drog igång sina pickadolljud?

Nejnejnejnej, jag vill verkligen inte radda personliga anekdoter om musik, det hjälper ingen att förstå någonting om själva musiken. En gång läste jag en hel tråd på tvåtusen inlägg om ”Dina personliga händelser med musik!” (typ). Och det var tamigfan det tråkigaste jag läst i hela mitt liv. Jag tänkte att det skulle vara intressant att hitta en kärna i det, men den cementerade bara det jag alltid tyckt. Det var mest knullning, petting, rasta hundar, känna vinden, gasa med bil, gasa med båt, fylla, dans. Alldaglig skit liksom, det var aldrig något häftigt. Musiken i sig är aldrig det häftiga, utan det runtomkring. Vilket jag tycker är en sjuuu-uuukt tråkig slutsats.

Man bör givetvis försöka forma text kring vilka känslor musiken förmedlar, det är väl det som är poängen? Inte att man satt och spanade på grannen och så sjöng Fleetwood Mac nånting om Peeping Tom och man ba LOL och där och då förstod jag musikens makt.

Vilken dålig raljering det här blev. Förlåt ni som läst det.

Men Zomby då? Vad gör snubben? Han gör dansmusik som får huvudet att nodda sig ur led. Han slänger in lite lustiga ljud och bankar digitala trummor ballare än nån annan just nu. Hela tiden låter det ändå väldigt melankoliskt, lite ledsamt. Det är väl därför det är så fint och bra.

Vad mer ska jag säga? Ingenting, Zomby säger ingenting. Finns inga ord, förutom några samplade röster.

Vad säger det här om mig? Att jag bara kan förklara musik som innehåller ord? Väger orden så tungt? Eller sättet ord sjungs? Varför skulle jag inte kunna beskriva syntens melodislinga, lika gärna som sångmelodier? Eller de briljanta trummorna som bankar hit och dit? Det här säger givetvis något om mig, att jag mest tar till mig människorna i musiken, snarare än ljuden, även om jag älskar ljuden.

När man dessutom är så hemlig som Zomby (och alla andra dansartister vars musik jag gillar HOST BURIAL HOST) då kan man ju inte ens gå in och beskriva personen Zomby.

Och det är ju jättespännande för mig ur skrivandet synpunkt. Att jag inte har någon som helst jääävla aning om hur jag ska tackla det. Och då blir det såhär. Jag skriver massa annan skit i stället.

Nä, man kanske ska rasta hunden när jag ändå är igång.

Skjut mig.

Annonser