David Lynch – Crazy Clown Time

av strambergare

Jag kan inte riktigt släppa hur bra den här skivan faktiskt är. Förra året släppte han två singlar Good Day Today och I Know. Tyckte det var så jävla ballt att David Lynch gjorde electropop och den helt annorlunda, men som låter mer som man tänker om Lynch, I Know. En suggestiv historia med tjocka trummor, reverb och Lynchs nasala stämma, filtrerad än mer nasal.

Så med två låtar, en electrodänga och en twistad blues. Vad det kommande albumet skulle låta som var ju helt omöjligt att sia om.

Tills omslaget dök upp. Ett rätt fult sådant, med en hand med lite klotter hållandes en tärning och så titeln Crazy Clown Time. Det var ju väldigt ”lynchskt”, men ändå en besvikelse med tanke på vilka fina tavlor han brukar göra. TYP DEN HÄR. Så jädra kewl.

Men utifrån omslaget kunde man ju börja hitta på lite vad det kunde tänkas handla om. Smuts, jakten på lycka, drömmar om utväg, spänning, frihet och lite sånt där tycker jag att man kan se. Och nog stämmer det väl med the muzak. Som är mycket mer enhetligt sammanhållet än vad man först tänkte när singlarna kom.

Herrejebus vad jag blir förtrollad av den här skivan. Det är helt klart som att lyssna på hans filmer. Det luddiga, som så starkt förknippat med underliggande känslor triggar igång ett välbehag i en, trots att det, om man synar det, är fruktansvärt smutsigt och ibland lite skrämmande. Slutsats på det? Vi människor är skrämmande, kanske, eller så är det bara jag.

Hur sjutton har då en tecknande filmregissör hittat på så himla god musik? Att han dessutom passerat 60 bast är också en grej att ha i åtanke. Hur går det till?

Han är ett geni.

NJA, det är la lite för simpelt va? Enkla utvägen? Stämpla och gå vidare ba lixom.

I sin bok* Catching the big fish som refererar till hans synsätt på arbete ”man kan nöja sig med att fånga de små fiskarna i det grunda vattnet, eller så kan man ge sig ut på det djupa för att fånga de stora rackarna”. Och hans metod för det är att agera och reagera. Först radda ner idéer och backa iväg, begrunda, tänka igenom och på det man agerat fram, ska man skapa en reaktion på det och skapa mening. Ingen superovanlig arbetsmetod, men ändå en inblick i hur mäster skapar. Och så givetvis hans meditation som han mantrar sig igenom två gånger om dagen. Det är så han återfår ett lugn i kroppen och kan nå klarhet. Enligt honom dårå.

*ljudbok för min del, har bara lyssnat på den och tycker att den fungerar ypperligt, känns verkligen som ett privilegium att få ha första parkett när en favoritkulturskapare berättar innerligt om sitt liv och tankar

Hans sätt att arbeta med den här rock’n’roll-skivan står att läsa i en intervju i brittiska magasinet The Wire (no.333). Han har jammat fram det. Suttit där i sin hemmastudio med en gitarr och plinkat fram tills det låtit grymt och då spelat in det. Han har spelat tillsammans med polaren och studiomannen Dean Hurley (och Karen O på sång på öppningsspåret, som hon gör så jäääävla bra, a modern take on julee cruise skulle man kunna säga om man var nån slags anglosax), resten har Lynch gjort själv.

Resultatet av att sitta och jamma och nöta är en riktigt bra skiva. På frågan om han kommer att spela live svarar han att det är inget han är mer livrädd för än det. Han skulle aldrig klara av det, eftersom låtarna är inspelade i stunden. Jag vet inte om han är ödmjuk, eller om han, faktiskt, bara har lekt fram allting och klippt ihop allt i efterhand. Vilket jävla göra tänker jag.

Men det är väl det som utmärker honom också. Hans superenstöriga järnvilja och att ha full kontroll. I hans bok säger han att Dune är den enda film han är missnöjd med, främst för att han inte fick göra en final cut. Alltså att i egenskap av regissör ha tillgång till klippning med mera, att granska och ha allt att säga till om slutprodukten. Vilket är något han annars alltid har i sina filmer.

Nu är ju Dune ett riktigt misslyckande till movie, sånär som på några estetiskt fulländade grejer, är den ett rent haveri och kanske den tristaste film jag vet. Under tidiga tonår när jag hade svårt att sova, använde jag den som sömnmedel. In med VHS-bandet, tryck på play och jag hade somnat innan tjejen som snackar om Kryddan i öppningsscenen var färdigsnackad. Funkade varje gång och jag är ändå djupt tacksam över det. Filmen är kass likväl.

När vi ändå är inne på Dune, heh, finns en bokserie av några fransmän som heter Cahers du cinema, i en del går de igenom Lynchs gärningar. Det är superlättsamma böcker, absolut inte djupgående, men trevlig läsning och fina bilder lixom, inte så mycket mer än det. Men i avsnittet om Dune så dissar de Toto så jävla hårt, sjukt roligt:

[…] the film’s overall failure, particularly underlined by the catastriphically awful music from the 1980s group Toto. They give the filmäs soundtrack a particularly clumsy feel, karing an unfortunate exception in an otherwise impeccable use of music by Lynch in his soundtracks.

I den här boken är det en grej jag måste ta itu med, som är så konstig. Jag vet inte om det är miss i översättningsmaskineriet, eller om författaren har synfel. Då de refererar till kortfilmsserien Rabbits (som är inkorporerad litegranna i Inland Empire) som åsnor. ”Included a sitcom played by people with heads of donkeys”. Himla skumt. Skitsamma.

Crazy Clown Time var det ju. Denna spännande skapelse, det är ju så lätt att man trillar i fällan att bara snacka om hans movies, man vill ju det, man älskar dem ju! Men det är ju ändå skivan man BÖR skriva om.

Fast jag har inget mer att skriva. Tycker bara att man ska låta den ta sin tid, lyssna på den många gånger, låta den smälta in, låta den störa en, låta den skönja en, låta en drömma lite. Lyssna på texten till These Are My Friends en mycket, mycket märklig blueslåt. Så glad och bitterledsenarg på samma gång.

Eller i följande låt, Speed Roaster, om nån slags dumpad och djupt svartsjuk person, som inte kan lämna sin partner skrålar i telefonsvararen svartstynt: shit, fuck my head/I got fucked by you/fucked real bad/Maybe you’re happy, but I hope you’re sad.

Sen kan ju jag inte låta bli att kolla vad andra tycker, såna där kritiker, vad tycker de om plattan? LÅT OSS SE! yay!

Snittar trea i betyg, inte jättekonstigt kanske, kan tänka mig att den inte faller alla i smaken, även om jag personligen älskar den.

Vi tar ba nån på måfå, GP blev det, nä, den var inte särskilt givande, han tyckte ba att den var tråkig om än intressant. Nån annan då, Arbetarbladet, också boooring, han tycker ba att Lynch ska göra movies, det här är larv, trist inställning. Nån annan då, Helsingborg, vad tycker den snubben? Hah, faktiskt, det är bara snubbar, aja, han börjar med att klanka ner på Inland Empire som en väntad dipp i en annars mästerlig karriär. Ja förutom att det är outsinligt korkat sagt, så fortsätter vi se vad han säger om plattan: reder ut att Lynch gjort musik sedan 70-talet, bra infallsvinkel faktiskt, det är god information att ge läsarna, att Lynch inte är en lallare som ba slängt ihop nått, utan har jobbat mycket med musik, det är bra. Han reder ut att det är kärlek till blues och crooners som skapat den här schizofrena blues-plattan. Förutom att schizofren används lite lätt där kan jag tycka, så håller jag lätt med honom.

Okej, då drämmer vi till med en hyllning då, hmm få se, det blir, DN, vi tar DN, ja det är en longshot, men vafaaan, de är ju en respektabel morgontidning som förser svenska folket med matnyttiga nyheter och har flertalet kloka kritiker redo att redogöra kulturen på det mest snillrika jävla sättet i världshistorien. Så, låt se: Börjar med att säga att det finns några trista vocodersånger, hmm, har inte alla låtar ett filter över sig? Det är väl en stor del av plattan, leken med musiken?Aja, resten då. Recensenten hävdar att ungtuppar inte ens skulle kunna fantisera ihop det här. Nähä? Relevant? Nja. Sen då, några citat, samma som jag hade ovan här från Speed Roaster (bra val! heh). Sen inget mer, ba lite klyschor MÖRKT SKRUVAT TJOSANHEJSAN. Ok.

Nä, jag blir lämnad uttråkad av musikjournalistik återigen.

Annonser