Bill Callahan på Kägelbanan

av strambergare

Bill Bill Bill. Ja, jag är nog kär i Bill och kommer alltid att vara. Från första skränet till de senare ”crooner-ambitionerna” (han har såklart inga jävla crooner-ambitioner, det tycker bara befängda svenska musikjournalister).

När han gästade Kägelbanan häromsistens var han så jävla bra.

Oj, nästan att jag bara vill avsluta där. Vad ska man egentligen skriva om konserter? Ringa in publiken, låtarna han spelade, ljudet, ”atmosfären”? Så himla svårt att skriva om konserter, men okej.

Vi börjar från början när Devon Sproule står på scenen och ska värma upp. Så himla fin ju, det är inte ofta man får höra soulig country i det här jävla landet (ser ni vad jag gjorde? använde ett gubbuttryck och uttryckte något som faktiskt är konstigt i det här jävla landet). Hon har kanske det vimsigaste mellansnacket jag hört, hon famlar efter att anamma klassiskt countryberättande där man snackar lite skrönor om sina sånger och sen glider in i sin låt. Men hon grejar inte riktigt det, utan bara hackigt berättar lite delar av vad som kunde bli en god historia, istället blir det bara en charmigt virrig historia om någonting innan låtarna började. Men vad fint hon spelade dem, hela minspelet som skulle gå igenom varenda känsloaspekt man möjligtvis kan gestalta.

Sen var hon klar och lokalen fylldes (vart var alla innan? skönt att de inte var där i och för sig, eftersom…) blev det så saaatans varmt där inne. Nog för att jag diggar små ställen med värme, men Kägelbanan har nog aldrig varit så varm som då. Att öppna ett fönster hade nog bara varit ren hövlighet.

Sen börjar han sjunga: It’s never easy to say goodbye. Det är roligt tycker jag. börja med att sjunga om ett farväl. Tycker det råder något slags missförstånd om att Bill hela tiden är superallvarlig. Jag har alltid tyckt att han är rolig, på det där kuf-sättet, lite bitter-gammal-man-sättet, utan att vara särskilt bitter, utan skämtet ligger däri, att han faktiskt inte är bitter. Äh, blev svårt.

Sedan deadpan-dansar han som en boxare genom sina låtar, Bill kör bara med akustisk gitarr. Lite nonchalant, helst med bara en hand med gitarren vinklad uppåt. Det är coolt. Bill koncentrerar sig mest på rösten och att svänga på armen lite, han jobbar inte jättehårt med melodierna, eftersom de oftast är uppbyggda kring en enkel melodi som upprepas, istället för elgitarrkillen jobba järnet med olika effekter och skapar mer än gärna ljud som låter som en ekande tom prärie. Han var mycket duktig. Det var trummaren också, han gjorde precis rätt. Satsade på stämning istället för tekniskt briljant tjosanhejsan. Inte direkt en Nicko McBrain om man säger så och det är alltid befriande med sånna trummare.

Vad mer då, hmm. Jo just ja, Stockholm. Det jobbigaste med att gå på konsert i Stockholm är att man alltid får trängas med indiebrudar som luktar Beyond Retro-svett, ni vet, den där ingrodda andrahandssvetten som etsat sig fast i akryltyget. Hemsk lukt, tvätta era kläder för jösse namn! Eller är ni rädda att de ska gå sönder?

När Bill tackar publiken tackar han främst de modiga som stått längs sidan och inte sett någonting (många stolpar på Kägelbanan, också en nackdel), de har även haft en rött sken i fejan, vilket Bill tycker är roligt och säger lågmält Thank you, red people.

Sen en medalj till killen som skrek NO! när nån snubbe önskade sig en låt. Det var rappt, roligt, smart och ett välbehövligt avståndstagande, medalj kommer på posten. Kanske.

Annonser