The Velvet Underground – Rob Jovanovic

av strambergare

Jaha, nu ska det skrivas om VU igen, ”världens bästa band blablabla”. Amen, så oschysst början, så ovärdigt att börja tänka så! Låt mig få förklara istället, låt mig få börja någonstans innan glåporden kastas. Okej då. Takk.

Jag har precis läst Rob Jovanovics bok om The Velvet Underground, som någon slags slutgiltig rockografi om världens bästa band genom tiderna (du kunde inte låta bli va? nä.). Typ trehundra sidor text, från början till slut och lite till om ett gäng losers från New Y0rk.

Jag som faktiskt inte vet så mycket om medlemmarna fann den väldigt lärorik, om man nu klassar populärkultur som lärorikt vill säga. Och det gör jag. Till exempel så basal information som att Lou Reed utsattes för elchocker som grabb, för att han skrev bögiga dikter. Inte att dikter i sig är bögiga då alltså, utan för att innehållet var bögigt. Och på den tiden, i den världen, rekommenderade man elchocker mot bögism. Lou blev aldrig av med sin nyfikenhet av nakna män, även om han nu för tiden är gift med en av de coolaste tanterna som finns, Laurie Anderson.

Och så glad jag blev av att läsa allt om Moe Tucker, så man kan bortse lite, lite, lite av att hon på gamla dar blivit kokobello och supportrar Tea Pary-rörelsen. Man kan se ett klipp HÄR. Blir fan lite lack bara jag tänker på det.

– I’m furious about the way we’re being led towards socialism. I’m furious about the incredible waste of money when things that we really need and are important get dropped because there’s no money left.

brrr. Sån avsmak man känner i hela kroppen. En av de absolut ballaste trummisarna som den här rock’n’roll-världen har skådat och så ba: fuck it in med hatet i världen. brr.

Men det åsidosatt, hennes kommentarer genom boken tycker jag är mest intressanta, hon berättar istället för, som typ Lou, bara fäller coola statements hela tiden (lite orättvist, han berättar duktigt han med). Hela boken är fylld av anekdoter om hur kasst de hade det, hur kul de hade det, hur vedervärdigt de hade det, vilken fantastisk musik de skapade och hur de skapade den. Motsättningar, framgångar, ett steg framåt och hundra bakåt i sex år, eller hur länge de nu fanns (man räknar ju med Lous lämnande av gruppen som spiken i kistan, det som blev kvar var inte VU, eller de var VU, men ändå inte).

Det är ju superspännande att höra vad som hände efter Lou drog och lämnade Sterling, Tucker och Yule och hur Doug Yule tog över bandet och gjorde det till sitt. Hur han under influens av Steve Sesnick att ba köra själv, skit i de andra mang, du är grym. Sen gick det som det gick. Genomgående målas Sesnick upp som hin håle själv och det är rätt gött att ha en jävel att sparka på. Yules handlande blir dessutom mer förståeligt när han själv berättar. I stil med; ja jag vet, det var inte så bra, men jag var ung och blev lovad guld och gröna skogar av vår manager, idag hade jag såklart gjort annorlunda om jag visste, men då…Det blir ju mänskligt och förståeligt.

Det är ju jävligt bra att Jovanovic bestämmer sig för att skildra tiden efter bandet, men ibland snurrar han till det.Tider hoppar, man kan befinna sig i juli 1972 för att i nästa mening vara i augusti 1973 för att sedan hoppa tillbaka till 1970, utan att det ges en riktigt bra förklaring, det blir mycket läsa mellan raderna, vilket sabbar läsförståelsen emellanåt.

Men annars, hey great ju. Man blir ju glad i själen av grejer de säger. Som Lou, när han berättar om låten Rock’n’roll från Loaded:

he admits the song is autobiographical and that if he hadn’t discovered rock’n’roll, then he ”would have no idea that there was life on the planet”.

Tycker det där är så sjukt fint.

Det slår mig nu när jag tänker tillbaka på boken och det är att den förs fram genom citat och berättande från medlemmarna, författaren Rob Jovanovic går sällan in och rabblar och sen hände si och så. Han gör det givetvis, men det som styr är citaten och utifrån dem styr han historien. Det är väldigt stiligt. Sen när han berättar om skivorna slänger han in lite egna åsikter om vad han tycker om låtarna. Annars förhåller han sig så objektiv han bara kan (även om det är svårt när det handlar om världens bästa band någonsin (AMEN!), imponerande infall kommer titt som tätt).

Nu när kidsen ba garvar åt Lou Reed (i och med Loutallica, duh), känns det skönt att höra om historien när han var kung (fast ändå inte, de hade ju noll uppmärksamhet egentligen). På den tiden har var så jävla bäst, när han verkligen var rock’n’roll personifierad (åtminstone för mig). För även om Lulu mycket väl är bland det sämsta jag hört, är det beklämmande att läsa sån här skit:

Metallica har slutligen försvunnit upp i sina egna rövhål för gott. Bandet vandrar över jorden likt en jättestjärt, Lou Reed dess ryttare. Den skändliga kombon pruttar mänskligheten i ansiktet – öppna spjäll! – Christoffer Röstlund Jonsson, Metro (2011-10-25)

Är det där roligt? Kanske, många verkar tycka det. Jag tycker mest det är ovärdigt och tråkigt. Man behöver ju inte bli helt Adam Sandler i sin kritik, bara för att det man betraktat har varit skit.

Sen dessutom, skivan har faktiskt sina stunder, den avslutande halvtimmen (alltså de två sista spåren) är faktiskt bra. Stundtals riktigt, riktigt bra. Båda parterna låter inspirerade, vilket är jävligt förvånande. Fullkomligt tveksam till ifall någon av världens recensenter ens brytt sig om det. Avfärdat skiten som skit på förhand. För ja, som album betraktat är det ju ett haveri, jag skrev ju nyligen att det var bland det sämsta jag hört, liten överdrift fast ändå inte, Metallicas sound är oftast kväljande uselt, Lous snack är inte i harmoni med musiken på något plan. Men i Dragon och Junior Dad arrangerar Lou verkligt god musik. Tungt, stort, känslostarkt, would you kiss me on my lips. Att Metallica ens var kapabla till att göra rundgång på det viset, vem kunde ana. Tyvärr låter trummorna förjävligt. Men vägs upp av stråkarna

Om man ska vara plump kan man ta Reed som exempel på hur man gör det edgy OCH roligt, i en intervju från 1972 under en konsert (finns på live-skivan American Poet

– Where is Douggy Yule?
– Dead I hope.
*stor inandning från publiken*
– WOAH, I went to high-school with Douggy Yule, you can’t say that!
– Well, I can say it, but I didn’t mean it.

Heh, så jävla bittert och roligt på samma gång. Det här är från tiden han släppte Transformer, hans antagligen mest uppskattade platta, producerad av David Bowie och bara hits. Sen blev han glamrockare och ett Rock’n’roll Animal, venne vad jag tycker om den perioden egentligen, den har väl sina poänger och sen skapade han noise-genren (det gjorde han inte alls, men ni fattar) när han släppte fuck you-plattan Metal Machine Music. Bara gitarrer och oljud, jag tycker att den är ball som fan. Och efter det började väl han dala, eller Street Hassle kom också, som är så jääävla tuff. Titelspåret som är nästan 11 minuter och har Bruce Springsteen på tal är bland det bästa jag hört med honom solokvist. Grym platta, mycket underskattad.

Nej, hur hamnade jag i det här? Jag skulle ju skriva om boken och det har jag väl gjort. Fast jag har inte ens nämnt John Cale. Så nu har jag.

Kanske lämnade jag honom för att jag är lack över att jag inte gick och såg honom häromsistens. Kanske sista gången man får se en sån legendar, trist ju. Hade varit ballt. Han är ju ball. Hur han går crazy med orgeln i världens bästa låt Sister Ray till exempel. Eller skränviolinen i Heroin.

Ja, man kan ju radda i evigheter, vad nu det tjänar någonting till.

Okej, en sista sak. Varför är det så jävla kassa bilder för? De har ett litet avsnitt med ett par bilder, men de är så tråkiga. Det är verkligen trist.

Okej, sorry, bara lite fler länkar om Velvet, för de som vill kolla vidare:

Lou Reed uppträder i Australien, blond och superdryg mot journalister. Bästa delen är när de frågar om han tar droger och svarar nej, på frågan vad han lägger sina pengar på två minuter senare blir svaret; droger.

Nico, John Cale och Lou Reed spelar Femme Fatale i Paris.

Super 8-film med VU. Mycket spännande rullande på bandet, som det finns alltför lite av.

Lou Reed blir intervjuad av nån svensk snubbe och trollar skiten ur honom. Ett av mina absoluta favoritklipp någonsin.

Och så det här sista, som nästan förtjänar ett eget inlägg för att det är så intressant. Doug Yule, Moe Tucker och Lou Reed sitter och snackar i en timme om VU-tiden, från 2009 på The New York Public Library.

Annonser