Fotografiska

av strambergare

Besökte Fotografiska igår. Tänkte ”amen vafan, jag har ju inte varit där, det är ju värsta larvigt!”. Så jag gick dit. Det var ett schysst ställe, stort, luftigt, värdigt.

Att det var stort var bra eftersom det var jävligt mycket folk där, mer än vad jag räknat med. Roligast av alla var skånska morsan som blev sur på sina barn som petade på fotona.

– Nähäpp, ni kan inte bete er, så då går vi
– Näääj mammaa!
– Jamen sluta peta då då!!
– Vi peeeetar ju inte.
– Okej då, ni får en chans till!
*går runt en stund och stöter på dem igen*
– Nääe, det här funkar inte, nu går vi.
– MEN DU PETAR JU OCKSÅ
– NEJ JAG PEKAR, NI PETAR, DET ÄR SKILLNADEN. Vissa saker får man INTE röra, ni måste FATTA det!

Nu blev det lite mer lugn och ro bland Nick Brandts dramatiska djurporträtt. Så stiliga djur. Vissa bilder känns bara lite effektfulla för effektens skull, men mest bara vackra, stora, ståtliga. Elefantbilderna var absolut bäst, några lejonbilder tätt efter. Han vet verkligen hur man fotar elefanter.

Annars tyckte jag bäst om Helen Levitts fattigkvartersfoton. De lyckades verkligen förmedla människorna, istället för det ihopslagna ”packet”. Kortfilmen de spelade upp var höjdpunkten. Så många känslor i en samma film, glatt och oglatt om vartannat, väldigt spännande att se. Och som vanligt, vart man än kommer där det finns en stor skärm, små barn som pratar högt om absolut ingenting. Vissa dagar kan jag se charmen i det, men vafaaaan, på en utställning om slummen? Ja, det är la bra om barn tidigt fattar att det finns fattiga, men det kan man väl läsa om i en bok hemma på rummet. Där barn skall hållas.

Annars en väldigt fin och gripande utställning, visste faktiskt ingenting om henne sedan tidigare, så det var en stor överraskning. Vilket jag inte kan säga om Martin Bogrens, vilket intetsägande bildspel. Fick höra att det skulle spela på kortet ”liten och rädd”. Inte ett uns av det flög in i mig, det var bara tråkig bild på tråkig bild gånger tjugo.

Och sen, sista, hejdlöst löjliga Untitled av Johan Wik, män som slåss i närbild och slow-motion med köttiga ljudeffekter vid själva slagen och sparkarna och skallningarna och allt vad det var. Den var väl underhållande på det där Zack Snyder-sättet, alltså inte särskilt. Hårt möter mjukt och vi ska fundera över mansrollen, pfft.

Annars var det ett jävligt värt besök faktiskt, kommer gå dit igen, sörjer bara att jag missade Mapplethorpe, hade verkligen velat se de bilderna på stort format.

Annonser