Play – Ruben Östlund

av strambergare

Ska man ta och bli kultursidekritiker nu? Babbla en massa? Om hur smart Ruben är? Vad duktig han är? Vilken hjälte han är? Vilket mod han besitter? Vilken god berättare och retoriker? Människokännare? Människa som vågar fråga?

Äh palla, klart Ruben och hans team är allt det där, men jag ska inte bli kultursidekritiker. Följande inlägg kommer följa samma vanliga mönster. Det är hit och dit och fult.

Play alltså. Vilken movie. Vilken käftsmäll, på ett sätt. Och ändå så rolig. Rolig för att man blev rädd eller skrattig för att jag vågar skratta åt mig själv och den här knepigt knepiga världen vi lever i eller bara rolig för att den var rolig. Svårt att avgöra. Svår film över huvud taget, det finns ju inget ställningstagande i filmen, de bara lappar över det ansvaret på mig som publik. Vafan lixom! Det är väl inte fair? Att kräva något utav publiken?

Så när (SPOILERS FÖR KÄNSLIGA JÄVLAR KOMMER RESTEN BLI SNACK OM GREJER I FILMEN, ÖVRIGA LÄS VIDARE YES!) farsorna i slutet själva ingriper. Fan vad jag har svårt att ta ställning där. Givetvis tycker jag att de gör fel, de kan ju inte bara gå in och gorma, det är inte schysst. Å andra sidan, har min grabb blivit förnedrad och rånad, nog fan skulle jag vara lack. Åh, den scenen gör fan ont i magen. Och dessutom så snygg, för att de agerar som de vill att vi tittare ska göra efter filmen. Snacka med varandra. Sätta igång något.

– Hur fan kan du vara så jävla dum att du visar upp telefonen för fem svarta killar? Det fattar fan en tre-åring att så gör man inte.

Den där repliken alltså. Den griper. Att killarna är så medvetna om samhällets strukturer, att de utnyttjar den till sin egen vinning. På sätt och vis känner man då att man inte kan klandra dem, de längst ner på trappan ska ju fan få ge igen på de högst upp. Men, det är ju inte rätt väg. Det går ju bara åt helvete. De är ju knappast Robin Hood, de jävlas ju bara med följsamma små småkillar (och andra människor också, raggamuffinsnubben till exempel, hur han bara följer taktpinnen istället för att bita ifrån, han vågar ju inte, fast han borde).

Gudars, jag blir fan helt snurrig.

– Du får ju bara en ny av pappa.

Svider, för de här kidsen är det ju sant. Ena killen med klarinetten får mycket riktigt en ny (får vi anta), fastän han verkligen suger. Himmel så falskt han spelar. Ändå väljer mammsen och pappsen att lägga ner ytterligare femtusen, klart grabben ska ha. Det tyckte jag var roligt.

Det roligaste i filmen är ändå vaggan på tåget. Varje scen ren och skär fnissattack. Ängsliga jävlar tänker man. Men det är klart att man inte ba kan slänga av den? Den tillhör ju någon? En annan del i huvet vill ju bara slänga av skiten. De får skylla sig själva, fan. Och så vet man inte hur man ska tycka och tänka. Bara om en liten trävagga. Förstå då hur svårt det är att tampas med ett par rånare som historiskt sett haft det jävligt, jävligt illa. Skulden man känner inför dem blir rätt så jävla liten jämfört med en vagga. Och den har man världens dilemma inför också.

– Kan ni inte hjälpa oss?
– Nä, fuck you lillkillen, gå ut och snacka med grabbarna du.

Usch vad jag verkligen hoppas att jag har sådant mod att jag vågar hjälpa de mindre när de söker tröst. Kvinnorna på caféet får mig verkligen att koka. Så vidriga. JA VISST, de har väl inte all info som vi har. Men när ett par småkillar kommer in, mer eller mindre livrädda och ber om hjälp skulle jag ha så sjukt svårt att avvisa dem med orden: Eh, det är inte så mycket jag kan göra, men ni kan få sitta här och ha det mysigt, det är lugnt.

Eller: Eh, jag såg allt som hände, här har du namn och telefonnummer om du vill att jag ska vittna.

Vuxen man säger det till ett barn. Brrr.

Men så roligt också, i mörkret. Som när en lillkille i sista desperata rycket klättrar upp i ett träd.

I biosalongen var vi sex personer. Jag och mitt sällskap, två tanter och en mamma och hennes unge. Tanterna var som vanligt de överjävligaste biomänniskorna, sitter hellre i en biosalong full av ungar, än en full av tanter. Hur de STÄNDIGT sitter och kommenterar, viskar och skrockar på det där irriterande sättet. De är verkligen helt otroliga, alltid. Sådär på gränsen till för högt, men ändå rätt lågt, viskpratar de med sin tantvän, hörrdidudu, såg du det där? JAMEN DET ÄR VÄL KLART SOM FA-AN ATT HON SÅG. Tanter på bio, borde bannlysas. Nåväl.

Efter filmen satt jag och mitt sällskap kvar en stund. Resten gick ut. Vi var väl lite tagna och behövde prata av oss direkt. Usch, det är inte lätt. Då kommer ungen in igen. Han letar runt bland stolarna. Vi är på väg ut, pissnödiga båda två. Men är det nått filmen lärt oss är det väl att vi måste hjälpa varandra. Så jag gör något jag annars skulle struntat i, frågar om han behöver hjälp att hitta nått. Han kikar upp: Ursäkta? Hehe, det var så näpet när han sa så. Jag frågade igen och då sa han att mammas vante var borta. Så vi hjälpte till, men ingen vante fanns att finna.

Det kändes ändå bra med en direktkoppling till filmen direkt efter man sett den. Att vissa enträget hävdar att film inte ändrar människor har så jävla fel och det här lilla exemplet är väl om något talande.

Fan Ruben, du är så bra. Din nya film är så grym. Älskade varje sekund. Tack, mannen!

Annonser