South Park – Säsong 15

av strambergare

Det måste ha skett ett mirakel någonstans i världen. För aldrig trodde väl världen att South Park skulle kunna bli roligt igen? Det var så många år sen sist. Måste varit kring säsong 10 då majoriteten av avsnitten fortfarande var roliga. Sen hände något. Allt blev kasst, de gjorde ett avsnitt om Britney Spears som inte genererade ett endaste leende. Inte ett smil. Inte ett drag i munnen. Bara en rak linje med böj på sidorna.

Där och då kände jag att nu är South Park för evigt dött för mig.

Men så har det väl kommit kanske ett avsnitt per säsong man skrattat åt, resten har legat stadigt på tråkigt/uselt/meningslöst-mätarn.

Men nu, jag kan verkligen inte förstå vad som hänt.

Avsnittet innan säsongsuppehållet i våras, då Stan såg allt som i världen som skit och att avsnittet genomgående var melankoliskt (på South Park-vis dårå). Där och då hände något. Det blev intressant igen, på något vrickat vänster. Det kändes som om Matt och Trey kommit till en insikt. Att: fan, vi har inget mer att säga, allt är skit och allt är förjävligt, ska vi lägga ner?

Nu hade de kontrakt att de inte får lägga ner, så givetvis gjorde de inte det. Istället verkar de tagit nya krafttag och blivit roliga igen. Fått lusta. Kanske för att deras Broadway-show blivit klar, så kan de fokusera på South Park igen. Vad vet jag, jag spekulerar bara lixom. När de i ett avsnitt driver med hela Broadway-världen, eller showbizmusikalvärlden, gu’ va roligt det var.

Jag häpnas verkligen åt att jag tyckt att varenda avsnitt i höst har varit roliga. Jag har skrattat varje gång. Jag som ringt runt till vänner och beklagat mig över att jag måste sluta se på South Park, det är bara för dåligt (obs sant, ja, jag är sjuk i huvet, det har jag konstaterat förr).

I dagens Thanksgiving-avsnitt var de kanske inte på tipptopp, men det var ändå ett hyffsat kul avsnitt. Det innehöll pilgrimer, indianer och aliens. En vanlig South Park-premiss; Pojkarna orkar inte göra A, så de gör B. När de gör B kommer några vuxna på dem och drar in dem på bana X. Ungefär. Det är ofta en lysande formel för att påvisa något korkat och att ställa världen på ända. Som så många gånger förr.

Ja, jag vet inte ja. Jag är mest förbluffad över att South Park är roligt igen. Ville bara skriva det. Det och att det är sjukt att Fredrik Strage inte skrivit en enda South Park-krönika, han snittade väl på fem i veckan under tiden när serien var som allra jävla sämst och skrev då dessutom i positiva ordalag. What the fuck lixom.

Annonser