The Fall: The Wonderful and Frightening World of Mark E Smith

av strambergare

Hehe, jag alltså, vilken knasboll jag är.

Dissade ju häromsistens Arthur Russell-filmen, tyckte den var platt. Men nu, nu har jag sett en jädra BBC-dokumentär om The Fall och föll platt till marken. Gu’ va bra de är. Och så väl de fångat bandet, eller Mark E Smith, eller vad man ska säga. Väl fångat är det i alla fall. Det snurriga, obegripliga jävla rockbandet från Manchester.

Några snubbar och snubbor, typ Tony Wilson, John Peel och gamla bandmedlemmar sitter och snackar och försöker ringa in vad som är The Fall. Även sludderkäften Mark E är med. Under intervjuerna sitter han mest och skrattar, röker och dricker öl. Så befriande han är att glo på. Lite som frågan de ställde under 90-talet, är han ett geni eller är han bara en alkad jävel?

Ja, jag får nog ändå förhålla mig till de som tycker att han gör en genialisk tappning av rockmusik. Även om jag verkligen inte har lyssnat på alla tretti plattorna eller hur många de är nuförtin. Men spokenwordtjattret tillsammans med bara ett upprepat rockriff omåomigen, gång på gång, fattar inte hur de kan vara så bra. De borde inte vara så bra. Men de är det. Förra plattan Our Future Your Clutter (hette den va?), sjukt bra. Och så Nation’s Saving Grace och Grotesque (kanske bara hittar på titlar nu, men ja, huvet gör som huvet vill). Älskar de där.

Om vi tar ett annat band som också medverkar i filmen, Franz Ferdinand. De gör ju lite samma grej, fast utan attityd, karisma, intressanta texter eller utan någon som helst fuck off i kroppen. De suger ju, även om de musikaliskt ibland låter rätt lika. Konstigt.

Anyways, vilka underbara gamla filmklipp de hittat och satt ihop. Timmen bara springer iväg med det enda klippet efter det andra och så slänger de in nån snubbe ibland som får kommentera. Det är bara ett så simpelt TV-dokumentärt stilgrepp, från början till nutid. Klart å betalt.

Men mina invändningar sist, att man inte kom Arthur närmre. Kommer man Mark E närmre här då? Nä, jag tror fan inte att det går bara. Och de kanske inte gick med Arthur heller, men där gav de inget sken av det liksom. Här vet vi ju att Smith är knäpp i huvet och när han själv får vara i bild lallar han mest, eller det är väl orättvist, men hans sludderprat är ju nästintill obegripligt att förstå. Så att förstå honom är ju omöjligt, men likväl är ju det som är intressant, att få hans perspektiv på allting, det är ju därför man lyssnar på The Fall, få höra allt tok. Eller smarta analyser, beroende på hur man ser på’t.

Två sista grejer bara:

i) Har kommit underfund med att Arthur Russell-dokun tydligen sändes i nedklippt version på SVT, då känns det genast som om en borde se den ordentliga versionen.

ii) The Fall, när de uppträder i dokun, sista scenen, när Mark E fumlar runt på scenen, ställer upp micen spänd mot bandet, går förbi sin keyboardistfru och drar lite på tangenterna, mixtrar lite med gitarristens boombox och sen går ut. Utan att vända ryggen. Det är så jävla stentufft att jag dog lite. Tuffaste jag sett på televisionen på hur länge som helst.

you don’t deserve rock’n’roll
– Mark E Smith

Annonser