Wild Combination: A Portrait of Arthur Russell

av strambergare

Ja nu förväntar ni er att jag ska påbörja en hejdlös hyllning här va. Eller hur? Det handlar ju trots allt om en av 00-talets bästa ”retroupptäckter” och är en kritikerhyllad dokkumovie.

Men serrni, jag tänker inte böja mig hur som helst. För, alltså, jag kom verkligen inte Arthur närmre.

Behöver det vara dåligt för en dokumentär?

Nja, det vet jag egentligen inte om den behöver. Men jag känner ändå att jag lämnades utan att ha lärt mig något.

Är det inte det som är poängen? Att vi ändå vet så lite om Arthur men att hans musik är så genialisk?

Men va, vad är då poängen? Att sitta och prata om en hal fisk i en timme, är det spännande? Det blev ju bara ett snickesnack om hur folk uppfattade Arthur, snarare än hur Arthur var. Vilket i alla fall jag fann tråkigt. Största behållningen med filmen var klipp när han spelade musik. Till exempel Eli på cello, knäckande vackert.

Så ja, jag venne ja, fint med osett material givetvis, men de intervjuade lämnade mig en hel del att önska. Kanske att den ger något för oinvigda, fast jag vet inte det heller. Tanten jag såg den med fattade heller aldrig vem Arthur var eller varför han var så bra, det var bara massa männskor som sa att han var ett geni och en strulkuk. Jaha? För de som aldrig hört talas om karln, lämnas de kvar utan att ha en blekaste aning, och de som vet om Arthur får bara en lättsam historia med några få intressanta gamla källarfilmer. Jaha?

Faktiskt det enda jag gillade med filmen var Arthurs föräldrar och hans pojkvän. Fina människor, eller föräldrarna var säkert asjobbiga på Arthur som pojk, men nu såg de i alla fall snälla ut. Annars var det mest ett enda; jaha?

Amen åhh, det är ju ett jättevackert porträtt av en av vår tids största!

Äh, skit ner dig.

Vill folk se den finns den någonstans på Internet eller på SVT Play till och med december eller nått sånt.

Annonser