Limits of Control

av strambergare

 

Beroende på hur länge, länge är, så har jag länge tyckt det är tråkigt att den här filmen har blygsamt värdelösa 43% på Rotten Tomatoes. Tycker att det här är en av Jarmuschs bästaste movies. Alltså, på den där skalan där den närmar sig perfektion och hallelujah. Men det verkar vara få som delar den åsikten.

Men Internet är ju ändå en förjävla trevlig plats där man kan finna gelikar i vilken vrå man än vänder sig. Lite mindre troligt är väl att jag hittade en människa som väldigt klarsynt och träffsäkert roligt beskriver varför filmen är fantastisk på ett spelforum.

Zig-Xe heter användaren och såhär bra har han skrivit, rätt långt ba så ni vet:

The Limits of Control (2009) av Jim Jarmusch

Spoilers och skit, så om ni inte har sett den bör ni kanske inte läsa!

Allt snack om den gjorde mig sugen som fan på att se om den igen, och ja, den är precis sådär jävla superfet som jag mindes den. Det finns så jävla mycket fett här. Jag älskar hur Jarmusch leker med thriller/spion-genren men pissar på konventionerna. Nude Girl springer runt och är, som namnet antyder, naken och och försöker locka Loneman, men nej, inget sex på jobbet. Inte heller några vapen eller mobiltelefoner. Genast var de tre vanligaste ingredienserna i en actionfilm bortplockade. Istället ägnar han sig åt Tai Chi och lyssnar på klassisk musik.

Inte heller kommer vi aldrig nära det där hotet som det ständigt hintas om. Amerikanska agenter följer efter Loneman på flygplatsen i början. En helikopter syns allt som oftast i himlen. Tilda Swintons karaktär blir bortrövad av några snubbar. Men det läggs aldrig någon vikt vid det. Det finns där i bakgrunden, som ett ständigt närvarande hot, men det tar aldrig något utrymme i filmen och det är så jävla fint. Jarmusch beskrev det som en actionfilm utan action och det är ett koncept som är så fantastiskt lysande så det liknar inget. Han rör sig inom ramen för thriller men plockar bort det där som massan tycker är det som är lockande med filmerna. Inte ens i slutet när Loneman ska infiltrera Murrays hus som är bevakat av vakter och grejer så blir det någon action. Ena sekunden är han utanför. Nästa så är han inne. ”I used my imagination”. Världens bästa långfinger till den där publiken som alltid vill ha allting förklarat för sig och som ogillar film (och annan konst) som inte följer standmallarna för hur det ska göras i Hollywood. [love]

Det är repetivt och långsamt. Loneman är coolast i världen, dricker espresso, tittar på tavlor och lyssnar på människor som talar om intressanta saker. Hela premissen med everything is subjective och reality is arbitrary är också förjävla fin; Loneman får vad som ter sig vara meningslösa små lappar men han kan tyda dem. Han låter sig ledas av konstverk (och när han i slutändan är klar så står han och tittar på en helt vit tavla). Det blir lite som ett pseudomysterium, fast menat på bästa möjliga vis. Och det känns på det stora hela som en förjävla fin hyllning till konst och att tycka vad fan man vill. Konst agerar ledstjärna åt Loneman på hans uppdrag. Karaktärerna pratar om musik, film, bohemer och vetenskap. Enda gången som The Loneman ler är när han får lyssna på den fantastiska flamencomusiken.

Bill Murray representerar den genomsnittliga amerikanen (precis som majoriteten av alla karaktärer är någon slags form av stereotyper, men på ett fint vis). Han motsätter sig det subjektiva. Det finns bara en sanning och det är hans sanning. Han föraktar konst, bohemer, vetenskap och spiritualitet – det är saker som förpestar människornas hjärnor.

Men trots att han har barrikerat sig i sitt komplex med avancerad teknologi och påkostad säkerhet så är det ingen match för Lonemans fantasi; utan problem tar han sig in i Murrays bunker. Murray å andra sidan kommer inte ens ut ur rummet när han upptäcker Loneman, på grund av alla säkerhetsåtgärder han har vidtagit för att hålla människor ute. Och där han själv har lagt (troligen) stora summor pengar på soldater, vapen, teknologi så blir han till slut offer för Lonemans fantasi och en gitarrsträng. Oavsett hur mycket man föraktar och försöker göra sig av med oliktänkande så är det omöjligt – fantasin är omöjlig att stoppa. Fuck yeah!

En annan sak som är så jävla fin är all intertextualitet i filmen. Det refereras till film såsom Lady from Shanghai, Suspicion och ”den där finska filmen om bohemer”. Det blir lite metafilm när det skojas om hur man rökte förr i tiden och filmer där karaktärerna ibland sitter stilla utan att tala. Några barn glider fram och frågar Loneman om han är en amerikansk gangster. Dessutom tycker jag mig känna ganska tydliga spår av Antonionis film Yrke:Reporter i såväl upplägg som miljöer, men om det är medvetet refererande kan jag inte svära på, men det känns långt ifrån omöjligt att så skulle vara fallet. Och som sagt, det är fint som fan hur Jarmusch håller sig inom spionfilmen men leker konventionerna. I slutändan känns det lite som ett långfinger åt såväl mainstreamfilmer som publiken som uteslutande tittar på dem.

Isaac Bankolé är cool som fan och hans prestation är fantastisk; han har knappt något att säga men hans ansikte säger mer än tusen rader av dialog. Dialogen i övrigt är bra som tusan. Tempot rockar. Doyles foto är fantastiskt. Musiken är asnize. Allt är så jävla asfett, skitsmart och helt jävla awesome att jag vet inte vad, helt enkelt.

LÄNK TILL INLÄGGET

Ett tag tänkte jag registrera mig där, men vafaan, göra det för att säga tack å bock? Nej fy bubblan, då håller jag mig hellre härborta. Zig-Xe, ifall du självgooglat dig hit så hoppas jag att du förstår att jag är grymt tacksam.

Annonser