Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet

av strambergare

Först å främst, hejhej på dig min förste prenumerant! Kul att du hittade hit, hoppas du inte är en bot eller nått.

Sen, Tintin, vilket spektakel va? Tvättäkta tjoåtjimfilm i hundratjugofemton blås. Fanns inte en lugn stund här, det blev till och med så mycket vind i seglen att min biopartner nickade till en stund. Det blev för mycket helt enkelt.

Själv satt jag mest och log lite, ja det här var väl skojsigt, synd att det inte blev lite mer mystik och mindre pangpang och DAMDAMDAMHOHOHOTRATATATATA-fioler hela tiden. Liksom, när hunden, Milou ALTERNATIVT Snowy som han hette i Skottland (sånt jäääääävla ”åhhhh jävla britter” på den), ska hinna i fatt en bil och så är det fullt-ös-medvetslös.

LIIIITE TRÖTTSAMT ELLER VA

Annars ja, så var den väl lite kul. Lite av allt, typisk 3/5-film.

Men gudars, det satt en tant bakom oss. OCH SOM HON SKRATTADE, har inte ens hört småglin skratta så mycket på bio förut. Hon SKREK av skratt.

Och jag fattade inte varför. Det var ju mera känslor av ”ojojoj hur ska Haddock klara av den här knipan, nämen hoppsan han fastnade i ett rep ojojoj! hur ska det gå!!). I de stunderna då NJÖT hon å det fullaste, som hon kiknade av skratt, hennes mage måste fått kramp efter tre minuter av filmen.

Och det roligaste var att det verkade vara en helt vanlig tant i sällskap med andra tanter och farbröder. Märkligt hur olika man uppfattar saker. Där jag satt och åt glass och lallade med i filmen, skrattade hon av fullaste upphetsning. Vilken grej.

Annars, jisses vad läcker den var. Riktigt stiligt animerad, även om uncanny valley smög sig på ibland, då kändes det som om de vore Frank Sidebottom som valsade runt. Det var å andra sidan rätt så roligt.

Annonser