Rekkårds

av strambergare

Voine voine voine…

Var i Edinbrrah häromsistens och köpte rekkårds. Kan verkligen inte hålla mig själv i styr när jag går in på ett HMV, det är för billigt helt enkelt. Har de 2 för £10 går jag gärna i fällan, fast det var knappast en fälla eftersom jag ville ha alla plattor. Lite trist att det bara bidde CD-snurror, men va ska en gö’ då? Mitt handbagage kunde inte med att fyllas med både whisky och vinyl. Annars tyckte jag att det blev en trevlig blandning av gammelt å nytt, Kuedo till exempel, bästa elektroniska skivan i år skulle jag tro. Och så drämde jag till med förra årets bästa, Mount Kimbies. Så himla bra, tänker på den lilla publiken som fick dansa och gunga på Hultsfredsfestivalen i somras, det var så fint.

Har jag spytt galla på M83 här? Inte? I så fall ska ni höra vilka ord jag sagt om den skivan, inte snälla, och ändå är den med där i högen. Det är ju egentligen skogstokigt, men när jag såg den nätta prislappen på £7, tog jag mig en funderare, har jag ens givit skivan en chans? Nä, det hade jag fasen inte, bara lyssnat igenom halvhjärtat en endaste gång. Det är ju inte direkt fair play. Och så spelade de skivan i en butik jag var in i och trummorna och Gonzales röst var så powermäktigt att jag ba: fuck it.

Sen blev det några som bara saknats i hyllorna, PJ Harvey, Mogwai och Orange Juice. Kändes extra bra att köpa dem i Glasgow av nån anledning. Lite nördigt på den där ”okejiga” skalan. Polly är ju inte från de lowlands direkt, men de andra är, ja ni fattar.

Sen blev det två gubbisnubbiga skivor jag inte lyssnat på, men folk vars omdöme jag litar på tipsat om, alltså Josh T Pearson och Elbow. Joshs arga jävla singersongwriter muzak passar mig perfekt just nu, nu när jag är insnöad på sån skit. Kommer säkert gå över snart och Elbow har jag aldrig riktigt fattat faktiskt, men tänkte ge den här skivan en chans. Och ja, den är fan fin. Lite lite lite lite att det svänger över till den sortens britpop jag för alltid kommer att tycka illa om, alltså pisstråkig, men pendeln slår aldrig över utan bara vaggar dit ibland. Det har nog att göra med Guy Garveys sångröst, den kan vara lite brittjobbig. Men i alla fall, bra platta.

Och lite supergubbmusix, Neil Young och Gil Scott-Heron. Riktigt bra gubbskivor, vitala gubbar som kämpar. Gråter lite när jag tänker på Gils bortgång, hans poesimusik kommer alltid att vara inspirerande och det känns fint att hans sista skiva blev så jävla bra. Och Neil då, va, hur bra är han inte på Le Noise? Man tänker att gubbar i branschen vill låta perfekta, men Neil han har med inspelningar där hans röst spricker och han låter så skör. Har aldrig mött på en gubbe som vill vara skör, snarare vill de alltid vara ”jag-kan-själv”-trotsiga och man ba ”nej, farfar, du klarar inte av att skotta snön själv, jag kan göra det” och dom ba ”fuck you unge” och så suckar man och går därifrån. Men Neil han tillåter sig själv att gå ner på knä och blotta sig själv. Ska också bli sån gubbe när jag blir gammel.

Men sen blev det ynglingar, två akter jag högaktar i år WU LYF och Iceage, hemsökta skitungar är vad de är. God I love them. Ena är djävulssakrala och de andra är bara punkdjävlar. Åh, God I love them. Iceage har konstant spelats hela året, men först nu har jag äntligen fått tummen ur och skaffat skivan, WU LYF avfärdade jag länge som bara nåt jävla hajpblaj, men när jag lyssnade blev jag paff och ba ”det här är ju….bra…JÄVLIGT BRA!” och så skrek hjärtat jippietjoho, men hjärnan kände sig lurad. Hajpblaj ska ju alltid suga, vafaaan, nu måste jag revidera mina åsikter igen. Så tradigt. Menmen, känns ändå värt det.

Och så åkte Beach Boys med, måste ju stötta en sån här fantastisk kulturgärning, även om utgåvan är ett jävla fuck-up.

OCH så höll jag i den gigantiska The Smiths-boxen, Complete tror jag den heter. Alltså jag drömde mig en värld där jag bara kunde plocka med den till kassan och säga: den här vill jag ha, för att den är så bra. Och hen i kassan skulle svara: jamen du, varsågod, vi bjur på den serru.

Annars, nu när jag kikar här på bilden. Förutom Polly Jean, BARA SNUBBAR, vafaaan är grejen med det då? Blir lite ledsen när jag kommer på mig själv med sånt här. Men jag får väl kompensera med att lyssna några varv extra på Meg Baird, hennes skiva är FABULÖS. Men den tar tid, först tyckte jag ba att den var som vilken fingerplockarplatta som helst, men den är så FABULÖS och fin när man väl tagit sig över tröskeln. Då är det som en golden road av sammet.

För övrigt, innan jag sajnar ut. Åk till Edinbrrah, så jäääävla läcker stad. Så gotisk och läcker och säckpipor i varje gathörn och visky i drivor. Ba åk dit, gå en spökvandring, drick sig lullig, gå på slottet, vandra upp på Arthur’s Seat, kika in på de finfinfina rekkårdshoppsen som ba langar fram asmycket bra skivor (för de som hade större handbagage än jag va, så mycket bra vinyl jag hittade men inte kunde förmå mig att köpa). Och drick pepparkakslatte på Starbucks.

Okej det där sista är kanske ingen egentlig uppmaning, men det är något jag småskäms över, min lilla vurm för storkedjeskit. Åker så lätt på att testa nya såna grejer, typ nyvarianter av läsk. Jag provar dirrmode. Suck. Menmen, pepparkakslatten var fan jävligt god. Akta er för eggnog bara, ewwwww.

Annonser