American Horror Story

av strambergare

 

Hehe, har ni sett den här serien? Nähä, inte det. Typiskt.

Men. Okej, såhär då: Gillar ni skräck? Såndär rolig skräck? Gillar ni knepiga familjer? Gillar ni spöken? Mord? Latex? Sex? High-schooldrama? Män som får stå sin kvast när de knullar ungt? Skådespelare med downs syndrom som behandlas som skit? Små jävla hundar? Grannkärringar som lägger sin näsa i blöt i varje situation? Homestylingbögar? Gingertvillingar i matchande kläder och släng-i-marken-smällare?

Svarade ni ”Ja” på samtliga ovan är ni som jag; bra folk.

Och givetvis, suck, ytterligare en TV-serie att placera i ”guilty pleasure”-lådan. Men det här är min sista! Pråmmis!

Men gudars vad underhållande den är. För en sån som jag, uppfödd på skräck i tidig pubertet, så är det ju en ren fest. Sitter där och ba myser och så lite familjedrama inlagt på det, sånt som det blivit en hel del sedan sena puberteten. Det känns lite som att den är gjord för mig, och mina gelikar. Att vi ska sitta där och skratta och mysrysa lite.

Det gör förvisso att jag känner viss skepsis, men vafan, det görs så bra. Alla kameravinklar är på plats, sneda och snabba. Alla ljud överdrivna, en kökskniv som dras ur sitt ställ låter givetvis som en stor jävla riddarlans dragen längs ett metallgolv, vad annars. Och blodet är på plats, och köttiga sår.

Alla skräckelement finns här. Psychoskräcken, äckelskräcken, panikskräcken unt so weiter.

Så himla mysigt.

Och människor som försöker bete sig rationellt, men bara yrar runt som nackade höns. Älskar skiten.

Annonser