Midnight in Paris

av strambergare

Nämen så näpet sitter jag och lurar mig själv när Paris visas i dagsljus, regn och natt i början av filmen. Verkar fint där, ska nog åka dit, sitta på fik och dricka öl och avec.

Vykortsfilm är en rätt smutsig stämpel att få på sin film. Men Woody skiter väl i det, han verkar rätt nöjd med att glida runt klotet och filma lite film här å var. Som en skojsigare semester, med knäpp budget.

Och det roligaste med allt är att hans filmer ändå är bra mycket bättre än det mesta som spottas ut här och var i världen, även om Woody bara drar ut ett manus ur röven och filmar lite kvickt. Han är så hantverksskicklig att det nästan är löjligt, även fast filmerna ”bara” hamnar på ”tre plus”. Ambitionen verkar liksom inte högre, den är nöjd med nivån och det är därför de är så bra och trivsamma, gemytliga.

Förhåller man anspråken på en lite lägre ribba, ja, då har man ett göttigt och lätt mål att nå. Bara att ro i hamn. Jag tror Woody vet det här.

Och för det kan säkert folk beskylla honom: Ameh Woodzan, vafaaan, filma nått ordentligt, skippa tre filmer och gör EN RIKTIGT JÄVLA BRA istället????!!!!

Booring people.

Jag gillade hursomhaver den här skrönan. Amerikansk snubbe glider runt i Frankrike och hamnar av misstag i tidsresa back to the twenties. Där får han chilla med alla stora konstnärer som huserade i Paris. Hemmingway, Picasso, Dali, Scott och Zelda Fitzgerald. Och de är överdrivna schabloner av sina verkliga jag. Hemmingway är till exempel supermanlig, Zelda manodepressiv, Dali sitter och tjatar om noshörningar.

Det är kul liksom, för de som känner till författarna och har någorlunda koll på deras historia så blir det lagom kul.

Lagom kul, vad är för kul med lagom kul, du kan va lagom kul!

Äh fuck you

Annonser