Work of Art

av strambergare

Visst sjutton har jag beklagat mig över att jag ser för mycket guilty pleasure-TV? I så fall gör jag det nu. Och även om Revenge borde räcka, så kan jag inte låta bli att glo på Work of Art.

Förra säsongen var verkligen, ja, verkligen, något alldeles, alldeles knäppt.

Det är så ultraamerikanskt, jag vill nästan hävda att det inte kan bli mer americano än såhär.

Att göra kommers-TV-underhållning av konst, det blir liksom inte mer kapitalistfel än så. I min lilla tankevärld alltså, och det är väl just därför jag älskar att få blicka in i deras värld. Som för mig är helt främmande och vrickad. Där det innersta ska kläs upp i leenden och fejktårar, snabba klipp och tidspress och nån jävla galen halvfransos med grevekomplex.

Jag brukade också tidigare följa Tyra Banks showorama Americas Next Top Model, såg säkert åtta eller nio säsonger. Totalt döfött, men ändå rätt gött, liksom. Men sen när det började bli lite väl mycket rutin och LASHINGLASHINGFASHIONEXTRAORDINAIRE pallade jag inte.

Men vipstjoho, så damp den här serien ner. Och ja, det är ju samma upplägg, fast med konst.

Konstmänniskor hatar såklart skiten.

Vilket gör serien bara ännu roligare. Såklart!

Och serien engagerar på de mest impulsiva lurendrejerisätten. Man ba sitter där och skrockar åt hur dåliga de är, som i avsnitt två (SPOILERRR) när Bayeté vann. Det var fanimig det absolut sopigaste jag sett i hela mitt liv, jag kunde slängt fram det där ur röven på fem minuter. Det var inte ens en bra idé och utförandet var så patetiskt att en femåring skulle skratta sig av gungan. Herrejesus.

MEN Bill Powers glider fram och ba: MEZMERISING! Och en själv ba: Man, you whack in the coconut? Va i helvete?

Och sådär håller de på. De blir överdrivet arga på vissa deltagare och trissar upp engagemanget hos tittaren och ba sprutar empati ur en: Men hörrni, det där var väl lite väl hårt?!  Naw, kom hit bubben så får du en kram!

Eller tvärtom, när de glatt talar om hur fantastiskt och underbart och gullegull ett konstverk är och hur perfekt människan är som gjort den, då blir man ba: ÅHHH JA DU ÄR SÅ BRAAAA.

Fast det är ju bara två sekundersfasad som spricker fort, men ändå, hela tiden de där små lyckokakorna och man ba: FEED ME.

Vilket är rätt sjukt, för egentligen hatar jag ju realityserier. Just för att det inte är reality, det är superproducerat in i minsta detalj hela tiden, vinklat i varenda snedvinkel för att förvilla och förleda tittarna. Så långt ifrån reality med andra ord.

OCH DET HÄR VET MAN JU
ÄNDÅ SITTER JAG DÄR OCH ÅH:AR MIG.

Det gör att jag känner mig rätt slö som människa. Men jag kan inte låta bli att fascineras av människor och man får trots allt små, små inblickar av verklighet i såna här serier. Någon slags verklighet, en vinkling av världen, på något vis.

Nu börjar jag bli upprepande tror jag. Rapar självklarheter.

Men bara det här, snälla, den där killen som i varje ruta han får chansen är antingen i) bror duktig now-it-all-och-måste-berätta-det ii) ”JAG Ä GÄY OKÄJ!??” fan vad jag hatälskar honom. Han är så himla dålig, men så spännande i all sin icke-spännande persona. Det är för tidigt för att sätta fingret på det, men något är det ju.

Och Sucklord, ALLTSÅ JAG SKULLE HA SÅ SVÅRT FÖR ATT PÅ ALLVAR KALLA NÅN FÖR SUCKLORD

Och nån tjej ba: gu’ han e lite sexi ändå

Och där matas man med lyckokakan som säger: Svälj skiten och gå vidare.

Annonser