Jävla svin – Joakim Pirinen

av strambergare

Tänkte ha lite seriesnackarsnack idag, men det blir bara en, Pirinen. Den rackarn. Detective Comics å sånt får komma insläntrande senare.

I alla fall, Jävla svin, vilken titel, om jag blir med bok en dag hade jag gett pengar för den titeln. Jag älskar hur den är sparkande och självrefererande på samma gång. Alla är vi jävla svin. Älskar sånt. Även om det kan lätt bli att man fråntar sig visst ansvar som författare, amen vadådå, jag är ju ett jävla svin??

Och i den fållan kan jag tycka att han hamnar ibland, jag har till exempel jäkligt svårt att veta hur jag ska förhålla mig till att han ständigt använder sig av ordet neger, brukar dyka upp i varje bok eller så. Nån neger. Och varje gång blir jag ställd över hur jag ska tänka kring det. Kanske är skämtet på mig i såna lägen, fan vet! Jag blir ju inte direkt ”upprörd” över hakkors, kukar, avföring unt so weiter.

Men annars är det som vanligt, fast ändå inte. Pirinens bildrika explosivitet är som sig bör; så jävla fantastisk. Vissa knepiga textrader likaså. Ordlekar, älskar sånt. Blandning av fånighet, djupt allvar, kris, äckel, avund, humor. På 400 teckningar hinner man med mycket lixom. Och de strikta reglerna för bokens tillkomst, älskar sånt också, mest för att jag själv kan hålla på sådär. Som nått autistiskt brillmongo (DÄR SPARKADE JAG JÄVLIGT STÄNGDA DÖRRAR, SORRY). Men det är så jag känner mig, och till viss del, sån jag är.

Det är fasligt spännande att se hur en bild, bildar en annan på nästa sida. Hur Djävulen blir en halshuggning och sedan ett äckelorganiskt hus.

Det är ofta man sitter och mummlar ”jädra geni” för sig själv i sängmörkret.

Även om en del ordvitsar är FÖR ENKLA.

Sånadär som granngubben kan häva ur sig för att bilda gemenskap, men hamnar snarare i föraktstunnan. Den där jäveln ska vi INTE prata med i fortsättningen.

Men annars, wowzers, kan inte peka ut en favorit, eller ens tio, eller ens tjugo, eller kanske inte ens hundra, jag gillar alldeles för många. Jag älskar ofärdigheten, att de bara är snabba skisser som ska ut. Skiten ska ba ut, fattar du det?! Så brukar jag resonera själv. Här finns ingen tid för reflexion och refusering och annat larv, jag måste vidare. Den lustfyllda känslan från en erkänt duktig jävel, är enastående underbart att få ta del av. Följa med i en resa av att hitta tillbaka till en lust hos en av de allra största (ja, jag tycker faktiskt det!).

Hans teckningar, eller vafan, hans konst har alltid drabbat mig, ända sedan barnsben då jag läste om konstiga kufen Socker-Conny. Det gjorde jag mest för att den fanns en busschaufför som kallades för Socker-Conny, eftersom han var så fasligt tjock. Då frågade jag pappa vem Socker-Conny var och han visade mig serien.

Den var lite läskig och rolig. Märklig.

Framförallt väldigt inspirerande.

Tror på största allvar att jag inte vore samma utan Pirinen och hans knäppa jävla värld.

TACK!

Annonser