Dark Souls

av strambergare

Jamen gudars, det här är så bra att jag inte vet riktigt vad.

Det är nästan så att man blir sådär fjantig som spelpress gärna är. Börjar svamla historier om hur de funnit kärlek, nya upptäckter, LIV och sån skit i ett spel. Ungefär så divin upplevelse har jag fått här. Har nog inte känt så starkt för ett spel sen jag var 10 år och tyckte att Final Fantasy VII var bäst i hela vida världen.

Jag har inte spelat färdigt än, har väl inte kommit så jättelångt, Andor Lano, eller vad heter stället? När man blir influgen där och ba gapar åt mäktigheten.

Man får ofta gapa åt mäktigheten.

Och säga NÄ FYFAN.

För att man dör och oftast, nästan alltid, är det ens eget fel. Vilket gör att man inte kan bli så superförbannad egentligen. Men ibland, när man faktiskt har övertaget och dör av någon skitgrej, ramlar ner i en avgrund eller så, är första gången jag känt för att sula kontrollen i golvet. Men det gör jag såklart inte, herregudars, jag är väl behärskad.

I alla fall. Såhär är det: Man är en snubbe eller brutta som hamnar i en värld, en värld där snubbruttan ska döda allt och alla för att vinna. Jag har faktiskt inte fattat ett dyft av plotten, det är någon voice-overtant som snackar om att alla drakar dött och lite fantasy-jibberish.

Men efter det formar man själv historien, eller alltså okej formar själv är en klyscha, men man upptäcker världen på egen hand. Stöter på ett fåtal personer som går att prata med och på så sätt bildar historien själv. Genom sina upptäckter.

För det är helt klart den lillas kamp mot monstren i den stora världen som är historien.

Och hela tiden är man rädd för att göra framsteg. FÖR DÄR LURAR NÅGOT NYTT LÄSKIGT SKIT SOM KOMMER ATT DÖDA EN.

Ungefär så är det hela tiden, ungefär så har det varit för mig i fyrtio timmar.

Fyrtio timmar? HERREGUD.

Förstår inte var tiden tar vägen och det känns inte ens som att jag utforskat hälften.

Jag älskar verkligen allt i det här spelet. Mystiken, estetiken, VÄRLDEN, upptäckarlustan, intressanta onlinelösningar unt so weiter.

Jag har till och med överseende med att vissa partier är (nästintill) omöjliga att spela på grund av sinnessjuka framedrops.

Men jesus amalia vad det är fantastiskt. Det är väl enda sättet jag kan förmå mig att berätta om det här. Att det är fantastiskt i (typ) alla avseenden.

Med estetiken menar jag att det är den mest intressanta japanska tolkningen av västerländsk gammelkultur jag sett, de brukar ju alltid göra något uncanny när de försöker sig på något sådant. Här sitter allt som en smäck och det extra härliga är att man märker av att det är icke-västerlänningar som styrt skutan i historieberättandet och designval. Det är ju väldigt japanskt, kan inte sätta fingret på det, men det har antagligen att göra med cutscenes och jättebossar och hur man väljer att presentera vissa grejer. I alltifrån YOU LIT THE BONFIRE till nya karaktärer, de har ett os av japansk kultur, som jag kan så jävla lite om, men som gör det ultraspännande.

Men nu svamlar jag massa skitans skit igen. Spela spelet bara så kanske jag formar en vettig text om det när jag blitt färdig.

Om 100 år.

he heehehe eheeehee (många såna här kusliga skratt återkommer ofta i spelet, just sayin’)

Annonser