Tom Waits – Bad As Me

av strambergare

MMMM HAN E TEBAX

Så skönt det känns, att få höra grottrösten morra, vresa, gorma, ljuda, låta, språka, mesa, vara skör, vara söt, vara snäll, vara arg och allt sånt där karln hinner med på tretton spår igen. Han är ju trots allt ett unikum, på det dära bra sättet, inte på det dära sättet som avantgardesaxofonister som blåser i badkar. Det är dessutom inte unikt. Unikt är inte så jävla unikt för den delen heller.

Men Tompa då, hur klarar han sig? Är han i god form? Levererar han? Det tycker jag verkligen. Som i röstraddan ovan så är känslospannen många, låtarna flyger runt i ett jävla virrvarr. Och alla låtar är bra, vissa bättre såklart. Typ Hell Broke Luce är sinnessjukt bra, slå-skallen-i-soppskålen-bra.

Och ibland låter det som om han gör rösten till en animerad film. Tänker mig en mexikansk kackerlacka som säljer crack. Hotfull och konstig.

Crooner-Waits älskar jag såklart, Face To The Highway är ruskigt stilig. Desperat längtande efter uppbrott. Lite töntigt med kattan-på-råttan-och-råttan-på-repet-texten, men refrängen och gitarrerna räddar allt. Stämningsfullt. Sen diggar jag Last Leaf, låter precis som gamla dängan Time. Och det är ju tryggt och mammorna världen över kan gråta en skvätt, främst när andrastämman rycker in. Mummsfillibabba lixom.

MEN

Stort men där, men det är ett stort men.

Det känns inte helgjutet. Albumformen finns fan inte här. Det stör mig. Det är en samling jättebra låtar, men det finns ingen helhet, ingen styrsel, ingen som håller i tråden. Vilket är synd och kanske gör att det inte blir någon långvarig lyssning för min del, men en sån man slänger på om man vill höra lite Tom Waits som man inte hört tretti gånger tidigare.

Annonser