Bonnie ‘Prince’ Billy – Wolfroy Goes To Town

av strambergare

BONNIE IS BACK

Inte jätteoväntat faktiskt, han återkommer ju hela tiden. Men, alltså, han har inte varit såhär bra på länge, eller? Jag fylls bara av vemodskärlek så fort första låten No Match klangat ur. Det är fullkomligt countryunderbart.

Och får en att glömma bort allt vad Loutallica och Stone Roses-återförening heter.

So far and here we are lixom.

I alla fall, sa ju att Billy ‘Prince’ Oldham inte låtit såhär bra på länge. Jag tror tamigfan att det här till och mä är bästa sen första plattan, MÄSTERVERKET, I See A Darkness. Alltså under namnet Bonnie ‘Prince’ Oldham dårå. Palace Brothers/Music var ju inte så pjåkiga de heller. Steve Albini-producerade Viva Last Blues är precis så bra som man vill att Steve Albini-producerade skivor skall vara.

Vi återkommer till den plattan förresten, finns ju en grej jag tänkt på. Med låten New Tibet från Wolfroy… och The Mountain Low från Viva… innehåller rätt goa grejer med ordet FUCK.

New Tibet: As boys, we fucked each other/As men, we lie and smile/Noble enough, until the first born child/then: we shuck our guile

The Mountain Low: If I could fuck a mountain/Lord I would fuck a mountain/And I would do it with a woman in a valley

Ja alltså, The Mountain Low är lite knepig att förstå sig på, men nya låten New Tibet är så benhård. Rättfram och går in i en så konservativ genrekostym och ber den dra åt helvete. På ett sätt. Palace Music-låten använder också FUCK på ett spännande vis i countrysammanhanget, men sjungs med ett litet smil i gipan.

New Tibet är verkligen bara mörkaste mörker. Inget halvironiskt skojsamt smil där inte, utan bara, som i refrängen:

IF WE HAD POWER
WE WOULD NOT FIGHT FOR YOU
WE WOULD CRUSH YOU
WE DO WHAT WE DO

Jag är osäker på om jag hört något hårdare i år. När hårdhet framförs med så mjuk hand, blir den riktigt läskig, eller kanske inte läskig, men mäktig. Oerhört drabbande.

Och fuck vad jag älskar det.

Hela skivan är inte såhär hård, men ungefär. Läste att någon rekommenderade att man inte skulle sussananna till den här skivan. Vilket är något jag kan hålla med om, även om jag gjort det ett par gånger. Det är så lockande med stämsång och gitarr, som framförs mjukt.

Men när man kommit förbi det stadiet hör man att, fan, det här är ju riktigt jävla rock’n’roll. Det finns helt klart en helt egen, SPÖKLIK, spänning på den här skivan. Man mysryser lite, eller ryggar tillbaka, eller hytter med näven. Man kan göra så mycket i sällskap med Bonnie ‘Prince’ Oldham. Man kan skratta också. Faktiskt.

Annonser