Nader och Simin – en separation

av strambergare

Min första och största tanke med den här filmen är mest: Oj, vad himmelens jäkla bra den är.

I såna här stunder önskar jag att jag var lite smartare, besatt lite mer filmteori och hade orken att skriva essälånga textstycken om film.

Det är en sån film. Så många lager finns det att hämta hem. Verkligen, alltifrån skådespelare till klippning, foto, hela kabraket. Allt är verkligen tipptopp och helt klart bästa filmen jag sett i år.

Historien om separationen som virvlar över i tusen andra historier, precis som livet. Saker händer hela tiden, tusen trådar i ett enda nystan som måste hålla samman, på något jävla sätt. Och att fånga den känslan på en tvåtimmarsrulle är verkligen imponerande. Samtidigt som en familj måste tampas med sin separation och få den att fungera någorlunda smärtfritt, finns en pappa med alzheimers som måste ses över, som leder över till en form av ”thriller” eller vardagsdramatik, eller något-står-inte-rätt-till-och-vi-får-följa-med-på-resan-för-att-reda-upp-det-hela. Det är så otroligt tätt och snyggt. Sedan hopplösheten och skammen hos arbetarklassen ställd mot sekulariserad medelklass som vet så mycket bättre och utnyttjar det, även om man i det här fallet har rätt. Svårt att förklara va. Sa ju att jag var dum.

Och sen för en så icke-berest/lärd människa som en själv är det underbart att få höra persiska (för det är väl det de pratar? ja ni hör ju). Så väldigt vackert språk.

Usch, jag önskar verkligen att jag hade mer tid och mer tankar, annat än: Oj, vad himmelens jäkla bra den är. Men det har jag inte. Tycker hursomhaver att man måste se filmen. Renaste kvalitet.

Annonser