Tomas Tranströmer – Nobelprisvinnare 2011

av strambergare

Äntligen har jag tippat rätt! Fast det är kanske fuska att gå runt och gissa på samma, år ut och år in. Det har ju mest blivit ett skämt, för inte skulle väl juryn ge priset till en svensk på hundra år till? Tji fick vi.

Och satans tur är väl det. Jag är knappast kultursidebeläst, men jag känner ju kvalitet när jag läser det. Fast ptscha, fan är kvalitet egentligen och hur ska jag veta vad det är.

I alla fall vet jag att Tomas berör. Alltid och hela tiden. Det finns inget bättre än att på måfå slå upp en dikt och läsa den. Oavsett vem författaren är, men allt oftare har det blivit Tomas (kanske mycket för att jag skaffade den nya samlingen i år dårå).

Jag ska inte bjussa på en favvodikt, eller en strof, eller en liten klarsynt rad. Jag tycker ofta att det är rätt töntigt. Jag skulle gjort det om jag kände instinktivt vad jag vill dela med mig av.

Eller jag tar en rad ändå, fan jag är ju töntig:

Erfarenheternas vackra slagg.

Så jävla tuff rad. Kräver sin kontext såklart, men då får man leta upp den själv.

Sen mitt bästa Tomas-minne är när jag 2009 (2007? 2008? tiden går så fort, nåväl) lånade 17 dikter på bibblan för första gången. Älskade den så mycket att jag närapå vägrade att lämna tillbaka den näpna boken. Jag tjuvhöll den, men sen ringde de och sa att jag var skyldig 70 spänn på grund av överlån. Då var det inte lika kul längre, så jag gick tillbaka, lämnade den till en lång man som sa:

– Oj, 70 kronor? Hur fasen har det gått till?
– Det är en jäkligt bra bok alltså.
– Ja, det får vi hoppas. Eller det har jag för mig, men det var väl trettio år sen jag läste den.

Så log vi åt varandra och jag gick hem och sov, för det bidde ingen mat den dan inte.

Annonser