L.A. Noire (del 2)

av strambergare

Del ett kan man läsa om man bläddrar ner lite.

HERREGUD.

SPELJOURNALISTER

HERREGUD, vad är det för fel på er? Ärligt talat, har ni ingen som helst skam i kroppen? Hur kan inte en enda av 77 stycken från hela världens spelpress ha gått in med stora sågen åt det här fiaskot? Okej, jag raljerar, men det är för att få fram en poäng. Att kritiskt tänkande, eller, rädsla för att sätta låga betyg, existerar i spelpressen.

Och det är jävligt synd.

För det drabbar ju bara spel som medium och konsumenter, ett stagnerat tillstånd där inget händer. Där det är babysteps hela jävla vägen. För det här spelet känns som ett dassigt hopkok från 2001 med lite fränare animationer. De som på allvar har hyllat spelets manus, de som på allvar jämför det med en riktigt bra TV-serie. Ni cyklar i lerdiken med punkterade däck, det är på sin höjd ett rätt bra CSI-avsnitt (vad vet jag om det? jag har aldrig sett CSI!). Det är 0engagerande, alla karaktärer är bipolära på ett ointressant sätt unt so weiter. Det stora, stora, stora, stora felet de gjort är att lägga in för mycket. Det läggs fram fyra historier samtidigt som ska interageras och inte förrän de sista två timmarna av spelets femton-sexton (nått sånt) kan man börja pussla ihop på riktigt. Tills dess måste spelaren gå igenom en lång passage med ”Black Dahlia”, som är så värdelöst på alla sätt och vis. Hade man strykit den delen helt, hade det kunnat blivit intressantare.

För det finns en intressant historia i grunden här, det är bara det att den presenteras på det sämst tänkbara viset. Som ett spel som vill vara ”en interaktiv historia som bara kan presenteras genom spelmediet”. Men precis som Metal Gear Solid 4 var ett fiasko, är L.A. Noire ett fiasko. De höga hästarna är för ouppnåeliga. Och jag förstår ifall man ser det som ett steg på vägen. Men varför måste de slå på stora trumman när de bara har en glasspinne? Varför inte försöka utnyttja mediets fördelar, skita i filmen, betraktelsens medium? Tidigare spelade jag sista delen Phoenix Wright, ett spel som har stora likheter med L.A. Noire, bara det att Phoenix Wright gör alla rätt. De skalar av och mer eller mindre bara berättar sin historia, med lite tänk emellanåt. Precis som det verkar att L.A. Noire ville vara, fast bara blev en uppblåst douchebag som vägrade sluta slå en i bakhuvudet.

– Har du kul nu din lilla skit? Nu när du kör din tionde tio-minutersdrive för tionde gången det här timmen?
– Det går ju inte ens ihop matematiskt?
– Håll käften och fortsätt spela!

Och sen kommer slutet, som faktiskt är rätt bra! Värt att spela igenom? Inte långväga, men fortfarande bra knytande av säck. Fast, resan dit har varit så svajig och dålig, med få glimtar. Men hela tiden sitter någon på axeln och hånar en, för att man gått med på det här, blivit lurad. Det där nya som skulle vara så bra. Men som visade sig vara piss.

Speljournalister alltså…suck.

Annonser