L.A. Noire

av strambergare

Får en brasklapp vara fullt synlig? Kanske bara är ärlighet annars. I så fall börjar jag med ärlighet. Jag har inte spelat klart spelet, har klarat 13/21 uppdrag. Med den ärligheten ur vägen kommer här en text.

Jävlar vilka ansiktsanimationer! Minns när hajpen började, man såg nån video och tänkte, nämen se på fan, det där ser ju riktigt snyggt ut. Och, ja, det gör det verkligen. Munnar rör sig som munnar bör, ögon rullar som ögon gör. Det är stilig programmering. Och ljuden, vilka jäkla ljud de har. Älskar hur de leker med ljud, ljuden styr en, inte bara på sätt som Link när han höjer ett svärd eller i Final Fantasy när man dödat monster som ploppat upp från ingenstans. Inte bara nu-vänder-vi-blad-pling. Nej, här spelar ljuden roll. Pekar var ledtrådar finns, säger till när alla ledtrådar är upphittade, leker varmt-eller-kallt-leken med en. Och när man går låter fotstegen rätt, fötter på matta låter som att de går på en matta och på asfalt låter det som att man går på asfalt. Musikaliskt är det också väldigt bra. Herregudars, man får höra jazz. Älskar uppsvinget för jazz och här används det lika flitigt som bra. Även andra tidstypiska melodier dyker upp, swing, tidig rock’n’roll, country. Det är ljudligt galant överlag, ett jävla hästgöra måste det ha varit.

Och så svär de. Säger fuck you motherfucker, skriver cunt på nakna kvinnokroppar, just ja, det är till och med med naket, som håriga kön och döda bröst utan sexuell över- eller underton. Fantastiskt ju. Så långt ifrån guppande jättetuttar i slå-skiten-ur-varandraspel, de karaktärerna anspelar bara på en knäpp sexuell preferens. Kvinnor som alltid är redo att bli penetrerade. Spelvärldens baksidor, hela världens baksida faktiskt.

Och det är proppat med detaljer, åh, vad fint det är. Världen är så minutiöst jävla välplanerad och välskapad. När man blir av med hatten i knogfajt så blir man av med hatten, den stannar där på marken.

Eller ja, tills det kommer en illa klippt cutscene, då är hatten plötsligt på igen. Eller när man åker bil och kommer från ett visst håll, kanske backandes, då klipps det när man närmat sig den gula flaggan och vips är man på ett helt annat ställe. Eller när man kört till den gula flaggan utan sin partner och vips så är han med igen.

När man börjar spelet introduceras man av en berättarröst, vad hände med den gubben? Ibland får man se huvudpersonen Cole Phelps gå på jazzbar. Bara en sekvens sådär, inget fel, men ofta är det bara helt utan mening. Bara inrövat lite på måfå. Mycket i spelet känns inrövat.

Som manuset, eller manuset är det nog inget fel på, men behandlingen av manuset. Allt, verkligen allt, är hippsomjävlahapp. Oj, nu satte vi en dude i finkan, slut på kapitlet. Dags för nästa. Nämen oj, var det en kvinna som dött nu igen? Ja, det är väl bara upprepa proceduren från förra timmen. Åka runt och leta ledtrådar. Åka till en bar, fråga bartendern, fråga folk i baren, åka hem till mannen som är supermisstänkt varje gång och springer så man måste jaga ifatt honom. Ibland dödar man nån. Då ställer sig Phelps och laddar sin pickadoll. Så gör han varje gång.

Och när man ska prata i telefon handlar det alltid om samma sak, och man pratar ofta i telefon. Phelpsbadgetwelvefortyseven. Gud vad jag hatar telefonen.

Gud vad jag hatar upprepningar i spel. För det är PÅ RIKTIGT samma skit varje gång. Och det är så dåligt gjort att man nästan blir arg. Varför har ni valt att presentera er historia såhär? Märkte ni aldrig att det inte blev bra? Varför satsade ni inte på en enhällig historia istället för att skita ur er hundra stycken om hundra personer?

Har inte riktigt läst på, skall tilläggas. Är det baserat på verkliga händelser? Jag tror inte det, tror bara att Team Bondi hittade på en historia om nån knäppskalle som ville leka Black Dahlia-mördarn. Fast nu handlar ju inte allt om ”Black Dahlia”, vad jag vet. För den snubben hittade jag. Och nu leker jag knarksnut. Och det är ett problem. Jag har under många jävla timmar, med många jävla bilturer och många jävla samtal med datorpåhittade karaktärer försökt nå mitt mål. Och när jag gör det blir det världens jävla antiklimax. Inget klimax alls bara, äh sorry kid. Really?

Och sen hipphapp har Phelps blivit befordrad och det är dags för nästa case.

Där och då ville jag stänga av, vilket jag nästan gjorde. Eller jag gjorde, men jag vet inte om jag kommer plocka upp spelet igen. För det började med att jag fick jaga ikapp två snubbar till stressig musik. Något jag redan gjort hundra gånger och varje gång är precis som sist.

Spelet gör mig så himla less, på inkonsekvenserna, att spelet inte anpassar sig efter hur jag spelar. Att Phelps är en jävla mupp till karaktär, antingen är han bipolär eller så är han en fullständig mupp. Hans skiftningar i personlighet är inte snyggt gjord. Ena frågan är ett lent ”Hur mår du, mår du bra?”, nästa är ”DIN JÄVLA KÄRRING VARFÖR TALAR DU INTE OM FÖR OSS HUR DET LIGGER TILL????”, fullkomligt oresoneligt raseriutbrott. Varför?

Varför sa ingen att det här spelet är dåligt? Varför har det ett snitt på 89/100 på Metacritic? Varför är speljournalister så jävla värdelösa? Ska man verkligen ge betyg efter ambitioner och grafik? Ska man inte se till den stora helheten och peta i detaljer? Okritiska jävlar. L.A. Noire är verkligen en dåligt berättad historia i ett snyggt fodral. De få stunder det engagerar och underhåller är få, wow-faktorn är snabbt avklarad, kvar står bara en vidrig huvudkaraktär och hans våndor. Ja just ja, WW2-inklippningarna, DE ÄR SÅ FULA. Hemska. Usch.

Kommer jag fortsätta? Ja, jag kommer väl göra det, eftersom jag bara inte kan avsluta grejer hur som helst (lögn), men jag känner ändå att jag vill veta hur den här historien slutar. Så att jag mer insatt kan racka ner på spelet ännu mer. För det vill jag. Jag ska stå med fackla och högaffel och rata skiten ur det. Typ som jag gjort. Fast kanske med mindre svammelfasoner. För det är rent skandalöst att det här spelet blivit så pass hyllat som det blivit.

Annonser