Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter

av strambergare

Hamnade på Gävle teater igår. Det hade jag inte trott för ett år sen. Men man ska sällan försöka gissa sig till vad man ska göra om exakt ett år, känns lönlöst och tråkigt. Om man inte planerar en resa dårå, men då vet man ju bara var man kommer att vara, inte vad som kommer att hända.

Och för att göra en sjukt snygg övergång här dårå, att planera vad som ska hända, det går tamigfan inte i Klungan och Birgitta Egerbladhs uppsättning Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter. Den som såg Det är vi som är hemgiften kan se den här som en utveckling av den. Tragiska människor som försöker hitta en plats, en form och ett liv i olika miljöer, säger knäppa saker och med kroppslig fysisk dans gestaltar ångest unt so weiter.

Det som alltid slår mig när jag bevittnar Klungan är, VARFÖR ÄR DET ROLIGT? Jag kan aldrig hitta på ett svar. För, de är ju bara fyra grabbar som snackar med tillgjorda röster och hamnar i konstiga situationer. Det låter precis som vanliga sketcher. Men det är så mycket mer. Hela inramningen, det känns så smart, klassisk musik, shit det är ju Tjajkovskij (det där har jag läst mig till, men bara för att öka på min cred så kände jag faktiskt till att de spelade Arvo Pärt i Hemgiften, coolt va?), blandat med skruvade (åh vad jag hatar ordet egentligen) karaktärer som hämtade ur verkligheten, men med en skruv (amen vafan, lägg av! (sluta rätta dig själv med parenteser hela tiden din mupp (okej, sorry!))).

Hela tiden vilar känslan av att inte passa in, eller åtminstone vara rädslan av att bli utestängd. Det vilar en tung jävla ångest hela tiden. Kanske därför det är roligt. Ångest är ju kul, eller kul å kul, det är en viktig del av oss människor och människor är det bästa man kan skratta åt. Speciellt när vi får självkritik. Både som individer och som grupp. Alltifrån utelämnade a-lagare till barn. Alla ska få sig en slänga man ska begrunda.

För mest begrundar man. Gossen som måste hitta ansvarsbiten och växa upp, känns som en Astrid Lindgren-pojk, fast i rikligt absurd form när han springer runt i Polarn o Pyret-pyjamas. Visst var man själv lite orolig för att växa upp och få hår på kroppen och sådär. Att man var tvungen att börja diska hemma. Städa rummet. Klä på sig. Skaffa jobb och skaffa egna barn. Det är inte lätt att få in den där ansvarsbiten, jag håller helt med gossen.

Mest glad blev jag över att få se Lacken. Denna underbara jävel från P3-programmet Mammas nya kille. Här ska han och polarn Tråden ”släktenforska”, det genom att plocka fram soppåsar med gamla böcker och tidningar. Bland annat seriealbumet Bobo. Morsan å farsan har sagt upp kontakten och då går det därför inte att prata med dem om släkten, därför måste Lacken tänka om, och börja släktforska från andra hållet. Såklart. Det går sådär när han plockar fram telefonkatalogen och ringer folk och frågar vem som har legat med vem.

Skulle kunna tänka mig att se föreställningen igen och hitta alla kommentarer och glimtar man missade sist. Och se mer av skådespelet, eftersom jag satt på teatervärldens sämsta plats så jag bara kunde se 3/4 av scenen. Lite segt faktiskt, men eftersom dialogerna, monologerna är så fruktansvärt välskrivna går det bra att bara lyssna ibland. Tyvärr gick ju en del av dansnumrena förbi då koreografin försvann bakom läktarn. Nåväl och sådär.

JUST JA, så fint att Mikal Hjort också fick sin plats. Tyvärr inte någon av topp 5-djurfamiljerna han hoppats på, men grävling måste väl ändå varit med på topp 10?

Annonser