L’illusioniste

av strambergare

 

Jacques Tati. Har  aldrig sett en movie av honom, jag vet inte om det är konstigt eller vanligt. Skulle tro att morsan sett en och annan matiné på kvarterbion när hon växte upp, men själv har han gått förbi mig. Eller jag har tänkt köpa den där rätt snygga DVD-boxen, men det har aldrig blivit av. Vet inte om jag är så mycket för slapstick för den delen heller.

Men den här smakfullt tecknade historien har jag i alla fall varit otroligt sugen på. Smakfullt. Gud jag börjar låta som DN DRÖMHEM. Men vackert är det ju, så långt i från Playhouse Disney man kan komma. Även om de vid två ställen slänger in två stycken datoranimerade utzoomningar från helvetet, de skär sig verkligen, riktigt fula. Annars är det rätt igenom supervackert.

Det är samma regissör som till Trion från Belleville, den tyckte jag nog bättre om än den här, men det är en annan historia och rätt oväsentlig egentligen. Whatevs.

L’illusioniste, eller Illusionisten vet inte riktigt vad svenska filmsmaksombudet bestämt sig för, är baserad på ett gammalt manus av Jacques Tati som aldrig blev filmatiserat, men som nu blivit animerat. På det viset kan en Tati-inspirerad snubbe tumla runt utan att Tati ens lever längre. Jag tycker om det, om det görs som här, inte att man fulklipper in riktiga skådisar i filmer de inte själva valt att medverka i. Här är illusionisten lika mycket Tati som Bruce Campbell är Elvis i Bubba Ho-Tep, typ.

Illusionisten får kicken från sitt jobb i Frankrike, publiken har ledsnat och tycker underhållningen är förlegad, så han drar till London och hankar sig fram. Hans gig är oftast förnedrande rent publikmässigt och lokalmässigt, han blir omsprungen av ett fjolligt Beatles-inspirerat band (Beatlarna är på samma sätt som i fantastiska I’m Not There, de struttar runt med hoppsasteg som en gullig grupp, på scen osar de supersex).

Sen hamnar han i Skottland på en lokal liten pub. Han tycker synd om servitrisallti-i-allotjejen som får gå runt med trasiga skor. Så han köper ett par till henne. Hon som är lite stupid tror att han trollade fram dem och börjar följa efter honom och ge blinkningar åt vad hon vill ha. Illusionisten försöker förklara att magi inte finns på riktigt, men vågar inte. Så han köper grejer för pengarna.

Här kan man nog börja hojta om genus. Tänker inte göra’t, manuset är från en tid då det säkert kunde gå till såhär. Men varför inte skriva om det då? Moderna upp det? Äh, skulle ju fan bli en tråkigare film. Dessutom väger den upp det genom att visa rent av sorgliga saker man A L D R I G längre får se i ”barnfilm”. Självmordet som ligger nära, superi, rökeri, sälja ut sig själv, hintar om prostituerade, skiten helt enkelt.

Och kaninen. Jag älskar kaninens resa. Från vresig till snäll. Från instängd till fri. Från bli dragen i öronen till ligga och mysa på magen. Så jävla vackert.

Att filmen nästintill är dialoglös är till dess fördel och ger filmen en fylla-i-själv-upplevelse. Så långt bort ifrån tjofaderittan-jakter-i-skyhögt-tempo á la sista fyrtio minuterna i varenda Pixarflick. Varför gör Pixar så? Jag älskar Pixar, men de är så jävla jobbiga ibland. Lite; nu har vi gullat med de vuxna i inledningen, dax för deras kids att skita i brallan av awesomeness och knyta ihop säcken i slutet så alla är nöjda. Istället får man en film där man bara är halvnöjd (förutom Toy Story dårå). Det är även att underskatta kidsen att hålla på på det där viset.

Avsaknad av dialog är annars något jag läst att folk inte gillat, de har inte haft problem med valet, men de tycker att historien inte kommer fram. Bullcrap, tycker jag menmen, man ska väl få tycka som man vill.

Nu har jag skrivit mina rader om filmen och ska nu ägna sista raderna till att spy över Loutallica:


JÄVLA
DÅLIGT
JAG
SPYR
TAMIGFAN.

Det är ju inte ens som att de försökt? De har tagit varsina delar och spelat in. Yo, Lou kör en text och sjung in den och så sitter vi här borta och spelar in vår music och så pusslar vi ihop det sen, alright dude? Yeah okey whatever.

Roligast är ändå kommentarerna om att det är Metallica som gör bort sig och sviker sin heder. Inte Lou Reed. Fan, om jag vore Laurie Anderson hade jag skiljt mig på stubben och sagt fuck off gubbjävel.

Annonser