Skriet – Det beslutande organet

av strambergare

Fan vilken bra skiva det här är, måste bara säga det. DN smällde till med en femma till exempel, känner att det är lite väl, den kunde varit liiiite tajtare. Har inget emot jazz, älskar tamigfan jazz, men det blir stunder då det svävar iväg en stund för mycket.

Annars, herrejesus, det är så bra. Svindlande bra, jag förstår inte hur Isak Sundström kan vara inblandad i så mycket bra hela tiden (inte jättekonstigt, finns ju mängder av musicerande människor som ständigt är jättebra). Pascal dårå och det här. Båda banden har så fulländad stil, Pascal som är så satans råa och Skriet som är råa, fast river långsamt. Rakbladet snittar inte, det skär ömt.

Tänkte bara på en grej idag när jag drog igenom Pascals diskografi, brukar göra det ibland, typ som med The Smiths, man kör alla plattorna på rad och så känns allt bättre efteråt. Isaks röst, den blir bara svajigare och svajigare. Har han någon form av inverterat målbrott? Kanske trist att spekulera i, men det är ändå anmärkningsvärt, för på den här skivan så går rösten upp å ner, hit och dit. Kanske medvetet, för det sker jävligt snyggt hela tiden.

Videon till ”singeln” Predikament är så himlans fin. Älskar den. Skulle vilja ha lite mer bakgrundshistoria till det filmande paret.

För övrigt är lyriken rätt igenom bra, kan man ju höra i låten ovan. Inga ord lämnas åt slumpen, och alltid med samma brutala kraft. Alltid så köttigt och slafsigt. Bröstkorgar som krossas, ruttna hjärtan. Alla ord bara stinker hela tiden. Klumpar sig i magen. På Pascals andra skiva Galgberget på andra låten så går en rad JAG ALDRIG GLÖMMER

din andedräkt smakar kött och mjölk

Alltså, orden är så precisa och äckligt drabbande. Nån snubbtjej kanske kommer och hävdar att det bara är effektsökeri. Fuck off.

Idag tyckte jag också att De är farliga, från samarbetsplattan med Alkberg, är världens bästa låt. Jag bara upptäckte det idag. Hur HIMLA bra den är. Dödssnygg.

ALLT DE KONSTRUERAR BARA FÖR ATT DE ÄR SÅ JÄVLA ONÖDIGAAaa

Den meningen är för övrigt väldigt fast förankrad i Skriets nya. Känns som att hela tematiken finns kring den raden, på något luddigt jävla sätt. Människans sätt att göra sig till, hitta på massa skit den inte behöver, helt utan anledning. Lära sig hantera dagarna. Se på TV-shower. Ruttna hjärtan.

Och för att det här inte ska bli allt för Isak och Pascal-inriktat sänder jag digitala små kärlekshälsningar till Jakob Frössén och hans storslagna pukor. Älskade skiten ur dem på förra skivan, alltså jag lyssnade dygnet runt på Skriet, morsan också, för hon köpte ett ex hon med, den rackarn, och mest lyssnade jag för trummorna. Förra skivan var ju hittigare också, den här är mer intressant på andra plan, kanske därför jag fokuserat mer på Isak nu. Hade jag skrivit om förra, hade jag bara skrivit om Jakobs trummor. Nästan i alla fall. Hade ju uppenbarligen skrivit en massa om Pascal och skillnaderna, men mest försökt krama ur alla sorters mustiga hyllningar till trumljuden.

Nu räcker det med att jag tycker att nya skivan låter förträffligt bra den också. Men jag fastnar gärna vid ord. Kan inte hjälpa’t.

P.S. i början av inlägget låter det som att jag gringubbar mig över att det är för mycket jazz, verkligen inte! så menar jag absolut inte. däremot en del instrumentala passager som mest känns som passager, fast de är försvinnande få och det är MYCKET nära till en fullpoängare, ja, jag älskar svensk musik, herregud D.S.

Annonser