Submarine

av strambergare

Stackars Richard Ayoade (känd från The IT Crowd, Garth Marenghi’s Darkplace å lite annat), inte kunde väl han veta att Wes Anderson var den enda människan i världen som fick göra filmer om dysfunktionella familjer.

För visst har den här filmen mest handlat om att den ”kopierat” Wes Andersons stil?

Vilket är rätt befängt. Submarine står helt klart på egna ben, alldeles stadigt. Tonläget är helt annorlunda än Wes. Det är ju liksom brittiskt på riktigt, inte en amerikansk tankevärld om ett amerikaidoliserande england fastsatt i amerika. Äsch, det blev snurrigt, som Wes värld. Hans karaktärer brukar alltid ha ett distansförhållande till amerika som om de vore européer, fastän de är amerikaner. Ni fattar bergis. Ni är ju smarta männsker.

Ja, ni är till och med så smarta att ni övervägar att lämna ordet quirky utanför det hela också. Det vore tacksamt. Den här filmen är inte quirky. Alltså ja, klart det är quirky, men inte neggo-quirky. Ordet är stigmatiserat på samma vis som gimmick. Därför hålls det utanför, OK.

Så om vi skjuter undan påståenden om Wes Anderson-kopieringar och avfärdar filmen som ”quirky shit”, så kan vi nog fortsätta här. OK.

OK.

Oliver Tate är en pojk i högstadiet. Relativt okysst, såklart, han blir kär i pyromanbruden Jordana. Hemma är det illa ställt då pappa och mamma är så tafatta och lite olyckliga. Oliver vill till varje pris rädda familjen, samtidigt som han försöker få sitt eget förhållande att hålla ihop.

Det blir lite för mycket för stackarn och han måste börja prioritera.

Till den här enkla historien bjuds tittaren då på ett väldigt snyggt foto. Alltså jättesnyggt. Att det är en Warp-produktion märks, men det går väl de flesta miste om. Klippningen, humorn, obehaget. Ja, allt osar Warp och är riktigt jävla läckert faktiskt.

Enda som är oläckert är muppen från Arctic Monkeys, gud vad han suger, hans sega jävla låtar alltså, helvete.

Måste ändå återgå till det här med quirky. För vafan, jag ska inte ljuga, filmen är superquirky. MEN RÄTT QUIRKY. Nog för att killen ba ”nietzsche är filosof, håller kanske inte med om allt, men är ändå intressant yadayada” och man ba ”men vafan dude, det där vet alla redan, känns jäkligt gjort att en lillgammal snubbe i en ”indieflick” skulle digga Nietszche”. Så ba bruden :”och varför skulle jag vilja bli som du?”. På en gång blir det ett talande fuck you till ängsliga indiepoppar dudes med för små jeans och för stora briller.

För tjejen, Jordana, är så långt ifrån quirky. Hon är riktigt jävlig, gillar mobbning och bränna grejer. Hemma är heller inte allt bra och det känns jobbigt.

Känslorna är äkta på ett sätt som s.k. ”quirky-indie-movies-about-ängsliga-dudes-som-vill-knulla-lite” sällan brukar vara. Det finns så mycket smuts här. Det är så skickligt gjort, de får det konstiga att bli trovärdigt. Neggo-quirky karaktärer är ALDRIG trovärdiga. Men här är det precis vad de är.

Gud, jag sitter här och gillar filmen mer än vad jag borde tror jag. För jag trodde att den skulle vara lite för polerad och simpel. Bara yta.

Men jag blev överbevisad. Och glad över det är jag. Utav bara den.

Annonser